annasalfabet

Inger Frimansson, Råttfångerskan, Nordstedts

Vad skulle krävas för att göra mig till en mördare? Hur hårt måste jag pressas för att gå övergränsen och ta en annan människas liv? Det är frågor som man ofta ställer sig då man läser deckare. I Inger Frimanssons nya bidrag till deckarhyllan är det inte långt för en till synes fullt fungerande människa att nå den där gränsen och kliva över den.

I centrum för berättelsen står två medelålders kvinnor som lever med samma glädjeämnen och bekymmer som de flesta av oss. Författaren skriver nära sig själv och skildrar på ett naturligt och insiktsfullt sätt tankar och känslor hos kvinnor som med ett liv av känslomässigt bagage försöker forma sin framtid. Självklart är det till syvende och sist en man som får dem att vackla och förlora tron på sin egen styrka och förmåga. Mannen med stort M har en sista önskan som blir upptakten till ett passionsbrott.

Bokens miljö är ett vardagsgrått Stockholmsområde. I våra antihjältinnors huvuden har livet sprungit förbi dem och båda kvinnorna känner sig förrådda av samma man som nu ligger för döden. Mannen i deras liv har runnit dem mellan fingrarna och ansiktsfåror och fettvalkar gör sig påminda. Båda har de blivit svikna men på olika sätt. Trots att dessa kvinnor borde vara till freds med sig själva och sina karriärer finns det en inneboende ensamhet som får större plats ju längre in i deras psyke vi tar oss genom boken.

Frimansson skriver på ett tillgängligt och gripande sätt utan att falla ner i deckargenrens klyschor. Här finns inga hjältar och inget lyckligt slut, inga tuffa kriminalare eller smarta gåtlösare. Hon har skapat en thriller utan några som helst fantastiska inslag som ändå lyckas hålla läsaren intresserad. En bladvändarbok som inifrån visar oss ett mycket troligt och vardagsnära brott.

Anna Pettersson

Agneta Pleijel ,Syster och bror, Nordstedts

Äntligen en roman som väcker tankar och ställer frågor. I den tredje friståendedelen i romanserien om Plejels förfäder riktas blickarna mot Isaac Berg med familj. Herr Berg var sånglärare på operan i Stockholm och hans två barn står i centrum för historien. Sångläraren Berg gifte sig med en av dåtidens mer framstående skådespelares dotter och snart är det första barnet på väg. Allt framtidshopp läggs i händerna på den förstfödde sonen som snart visar sig var född döv. Detta blir förstås ett dråpslag för fadern vars liv består av musik och toner.

Plejel har i sin historiska roman på ett ledigt sätt vävt samman det fiktiva med historiska dokument och brev. På grund av hennes släktingars framstående position i samhället har mycket funnits dokumenterat och personerna blir till kött och blod och får liv under författarens penna. Det finns i boken ett stort engagemang och en tillgivenhet till de beskrivna personerna och jag får känslan av att Plejel ser historia som en nyckel till hur vi ser på oss själva och det samhälle vi lever i idag.

Delar av berättelsen handlar om Manilla skolan för döva i Stockholm och när jag läser om dåtidens reaktion på döva och deras situation får jag mig en tankeställare. Funderar vi som har alla sinnen i behåll verkligen på hur världen ter sig för dessa grupper? Har synen på döva verkligen förändrats? Hur låter det inne i en döv människas huvud när de tänker? Plejel har på ett känslig och nära sätt beskrivit hur den döva sonen Albert tänker men jag börjar fundera över vilket uttryck dessa tankar skulle ta sig om vi inte kunde beskriva dem med ord och ett språk. När vi sitter själva i ett rum och filosoferar tänker vi då på vårt modersmål och hur låter det för någon som aldrig har hört ett talat språk?

Boken handlar också om det andra barnet, dottern Helena och vilka förväntningar som fanns på kvinnor vid sekelskiftet 1900. Denna kvinnas historia är lika gripande som den om den döve Alberts men den lämnar mig inte med samma känsla av att vilja veta mer. Kvinnors villkor genom historien har varit ett hett ämne under en längre tid i det här landet och där finns mycket att hämta men de dövas historia var för mig som läsare något som jag faktiskt inte har funderat över tidigare.

Vår historia har mycket att lära oss om oss själva och släktforskning har blivit en folkrörelse som idag underlättas av de nya sätten att kommunicera. Även om jag inte har en framträdande familj som Plejel lämnar boken mig med en vilja att få veta mer om min egen historia och de personer som befolkar den.

Anna Pettersson

Josefine Adolfsson, Farlighetslagen, Atlas

Boken handlar till största delen om Kuba men det är ingen reseguide Adolfsson har skrivit. Vi får se Kuba genom Jennys ögon. Jenny är en politiskt medveten kvinna som följer i sin mormors fotspår och reser till landet för att hitta sig själv och för att få svar på frågor som mormors bilder och berättelser ställer.

Kuba har en intressant historia och vi får se glimtar av denna i boken. Vi har som turister en väldigt idealiserad bild av Kubas färgstarka befolkning och pastellfärgade byggnader. I Farlighetslagen ser vi ur författarens perspektiv hur kommunismen och turismen har förändrats från 1970-talet till idag. Bakom den vackra och exotiska fasaden som turisterna blir visade finns politiska fångar, ofrihet och stor fattigdom. Turisten Jenny väljer att se det riktiga Kuba och umgås under sin resa endast med kubaner och sina medturister har hon ett väldigt kritiskt förhållande till. Hon är politiskt medveten och vill inte beblanda sig med något som är riktat till turister. I mina ögon blir detta avståndstagande mot andra turister lite konstlat. Jenny är också turist och att försöka bli en av folket känns alltför medvetet och faktiskt typiskt turistigt. Alla dessa Lonely Planet-backpacker-turister som tror att de är förmer än de vanliga all-inklusive-turisterna känns som en trend som inte gagnar vare sig lokalbefolkningen eller turistnäringen.

Boken är skriven ur ett inre perspektiv och när vi får se hur världen ur Jennys ögon blir känslan lite lätt klaustrofobisk. Det tar ett tag att komma in i bokens takt och syftet med boken är för mig ännu oklart. Kanske vill den kritisera vårt sätt att resa utan att se det verkliga samhället vi kommer till? Kanske vill den bara visa oss hur våra interna tankar och politiska åsikter kan vara svåra att förena med våra handlingar? När jag kommit in i takten och språkmelodin börjar jag skönja en personlig stil och ett engagemang hos författaren men de korta kapitlen och långa dialogerna lämnar mig ändå med känslan av något ofullständigt. För mig blir boken bara en väldigt intern dialog utan kronologisk ordning.

Anna Pettersson

Attila Bartis, Stillheten, Nordstedts

November ligger som en grå blöt filt över landet när jag slår mig ner i soffhörnet med Bartis bok Stillheten. Redan det enkla och anspråkslösa omslaget talar om för läsaren att detta är en bok som inte kommer sälja sig med grälla färger och lättillgänglighet. Boken kräver sin läsare och det tar några sidor för mig att sjunka ner i språket och våga stanna där.

Som det rytmiska dunkandet av ett skramligt gammalt tåg genom ett öststatsland går ordens rytm genom sidorna. När jag läser känner jag närvaron av en skicklig författare och varje ord känns meningsfullt och uttänkt. Bartis som är född i Rumänien lever numer i Ungern och det är här som boken utspelar sig. I vissa fall kan en sådan här läsning kännas tung och lite svåråtkomlig men Bartis humor och lite bisarra ton gör läsningen spännande och njutningsfull.

I boken får vi genom författaren Andor Weérs tankar och skriverier stifta bekantskap med de människor som skapar betydelse i hans liv. Kärlek och hat står som närmast i förhållandet mellan familjemedlemmar och i boken visar författaren oss hur gränserna mellan dessa två känslor ständigt överskrids. Huvudkaraktären lever ihop med sin skådespelande mamma som efter sveket av sin dotter inte längre lämnar den överbelamrade lägenheten. Vardagen är enformig och full av hatiska meningsutbyten och mitt i denna instängda och något incestuösa situation ska Andor föröka finna sin egen väg genom livet. I Andors hjärna pågår en ständig kamp mellan dåtid och nutid och framtiden känns aldrig självklar för vare sig honom eller de i hans närhet. Läsaren får undra över vem ska först gå över gränsen mellan passion galenskap.

Författaren är en iakttagare av människor som med tydlighet visar upp hur lögner och instängdhet kan skapa galenskap och hat. Varje karaktär i boken är i sin vardaglighet något skruvad och alla bär på tunga bagage och hemligheter. Dessa kast mellan människans baksidor och en humor på gränsen till det morbida gör att jag som läsare slungas av och an i huvudkaraktärens innersta. Efter den initiala avogheten inför språket och den gråtrista bakgrunden lämnar boken mig till sist med ett vridet leende på läpparna och en önskan att snart igen få stifta ytterligare bekantskap med Bartis författarskap. Boken har för övrigt blivit film och är den lika skickligt utförd som boken kommer jag definitivt tycka om den.

Anna Pettersson

Om trädens placering, Catharina Ståhlgren, Axplock

Vi befinner oss i 1970-talets Göteborg då bokens huvudperson Eva ska sluta gymnasiet och bege sig ut i livet. Resan mot framtiden blir svår då valet av vilket liv hon vill leva både förlamar och förvirrar. Eva lever ett ickeliv i väntan på att det riktiga livet ska grabba tag i henne och staka ut hennes väg. Vem ska få bestämma hur detta liv ska se ut när alla runtomkring Eva verkar veta vad som är rätt utom hon själv? Livet är ju trots allt det som händer då man väntar på att det ska börja. Denna boken handlar om mellanrummet mellan barnomen och vuxenlivet. Den korta tiden då vi står inför avgörande val, då vi vet att valet måste göras men ännu inte vågar ta språnget och faktiskt bestämma sig. Den handlar om att skapa sig en bild av vem man vill vara.

Bokens själ är Evas inre resa mot ett val, men runtomkring henne finns också en levande stad som med sina årstidsskiftningar får agera bakgrund till tiden som passerar. Jag är själv ingen stor Göteborgskännare men har man stiftat närmare bekantskap med staden kan man säkerligen känna igen sig i gatubilderna som målas upp. Jag har på kort tid läst två Göteborgsskildringar ur olika perspektiv och staden med sin vindpinade och havsvattenpiskade bakgrund tycks vara en bra stomme för berättelser om livsöden. Staden tycks i dessa berättelser sakna den glättiga trendriktighet och nervösa tuffhet som de Stockholmsskildringar jag läst ofta genomsyras av.

Orden kränger sig i boken ut och in i jakten på sin absoluta betydelse och varje mening är noga utformad för att belysa inre tankar och idéer. Det känns inte som om författaren självklart har skrivit och hittat de rätta orden utan varje fras och stycke känns genomtänkt och bearbetat. Trots detta blir texten aldrig tung, redan efter några sidor är jag inne i språkmelodin och vaggas sakta med genom bokens kapitel. Det är en poetiskt skriven bok det här och jag tycker om författarens sätt att skriva. Det är melodiöst och vilsamt.

Roland Jansson Nackspärrarnas rike, Lindelöws bokförlag

Vem ser ni framför er när ni hör namnet Roland Jansson? Får ni inte fram någon bild i huvudet? Nej, namnet Roland Jansson är kanske inte ett namn som är känt för den stora massan, men ser ni en bild av denne skådespelare från Göteborg känner ni nog igen honom. Herr Jansson har mestadels jobbat med teater men han har även gjort film och han var bland annat med i Lasse Åbergs Sällskapsresan. Nu har han skrivit en bok om sitt liv.

Nackspärrarnas rike är en självbiografi med ett tydligt politiskt budskap. Titeln syftar till arbetarklassen som hela tiden blickar uppåt mot de som befinner sig i maktposition medan de som har makten, enligt Jansson, glömmer bort at blicka nedåt. Nackspärren infinner sig hos arbetarna och gör dem för stela för att göra något åt sin situation. Hela levnadsbeskrivningen i boken bygger kring författarens tankar om arbetarklassens villkor i samhället.

Författaren föddes till ett liv som arbetare men lyckades senare i livet, efter åratal av slit på fabriksgolvet med alkoholismen som följeslagare, omskapa sin verklighet och bli en del av kulturarbetarnas skara. I boken om sitt liv visar dock Jansson att han står kvar med fötterna på fabriksgolvet och med hjärtat hos arbetarna. Jansson vill i boken ta ställning för de sämre bemedlade men denna politiska gärning överskuggar på många sätt berättelsen om en människas liv och varje anekdot färgläggs med en tanke om författaren själv som en, trots sina brister, i grunden god arbetarklasshjälte.

Tyvärr kan texten bli ganska tung och stilen känns ibland lite ålderdomlig. En typisk mening innehåller orden proletär och fackförening. I sig är dessa ord självklart långt ifrån inaktuella men i sitt sammanhang visar ordvalet att Jansson är ett barn av sin tid. Mellan raderna doftar det 1968, kulturrevolt och förstamajtåg. Denna arbetareromantik kan förstås sprida ett nostalgiskt leende på många läppar men för ungdomar idag tror jag att verkligheten och den politiska medvetenheten ser annorlunda ut. Idag visar men inte var man står politiskt med bara fötter, akustiska gitarrer och blommor i håret utan snarare framför skärmen med bloggar och nedladdad musik. Jag lämnar boken med en känsla av att bara ha fått lära känna författaren som politisk varelse snarare än människan Roland Jansson.

Anna Pettersson

Medan stormen drog fram, Marie Morin, Axplock

Det är en nätt liten bok med mjukt omslag jag håller i min hand. Vid första anblicken ser boken mer ut som kurslitteratur eller en längre skrivelse från en statlig myndighet, men detta är Marie Morins andra roman. I bokens 147 sidor får vi följa med under en stormig vinterhelg i en sommarstuga.

Vi får följa med under mötet mellan en man och en kvinna ur två generationer. Den äldre mannen i berättelsen har under en stormig vinterkväll villat bort sig både bildligt och bokstavligt talat. Under sin irrfärd råkar han på en stuga där en yngre kvinna sitter skyddad från stormen och funderar över sina livsval. Stormen blir i boken en metafor för de känslovindar som drar genom det udda paret då de under ett par dygn är utelämnade åt stormen och varandra. Ovädret letar sig in i deras tankar och slår ut de försvarsmurar som de båda har byggt upp kring sig. Genom att tvingas komma nära en total främling lär de snabbt känna varandra och också sig själva.

Marie Morin skriver på ett enkelt sätt utan onödiga krusiduller och ordvrängningar. Om boken höll sig till att bara lära känna huvudkaraktärerna skulle den ha vunnit mitt gillande men tyvärr ger sig Morin inte in särskilt djupt i mannens och kvinnans psyke utan avslutar lite abrupt på ett väntat och lite för enkelt sätt.

Denna lilla bok kallas roman men det är mer av en lite längre novell som skulle passa som följetong i ett kvinnomagasin som Allers eller Hemmets Journal. Såg jag den på hyllorna hos bokhandlarna skulle jag tyvärr inte ge den en andra blick, omslaget är för ointressant utformat för att locka mig att ens lyfta upp den och läsa på baksidan. Jag hoppas dock att boken får sina läsare då mindre kända författare på små bokförlag bör få sin plats i solen.

Anna Pettersson

Martin Engberg, Stjärnpalatset; Norstedts

I en inte alltför avlägsen framtid är årstiderna inte längre fyra och en ny istid står för dörren. Detta scenario verkar varken otroligt eller avlägset när jag i slutet av april, efter en iskall och snötäck vinter, tittar ut genom fönstret och ser hur flingor av iskristaller faller ner och färgar hustaken vita.

Martin Engbergs bok är en science-fiction berättelse om människans rädslor och starka vilja att överleva. Sci-fi genren har i alla tider försökt skildra hur världen kommer att se ut bortom våra mest skrämmande fantasier. I mitten av förra århundradet var det rymden som anföll medan vi idag blir rädda av tanken på hur vår miljö kommer att skada oss i framtiden. Genren finns till för att bearbeta våra rädslor och för att visa oss de världar vi inte hinner drömma oss till i våra hektiska vardagsliv. I Stjärnpalatset är dystopin kall och mörk med inslag av sekten instängdhet.

Bokens huvudperson Katharina har alltid vetat om att hon är utvald. Hon lever med sina föräldrar på den svenska landsbygden i ett landskap som mest av allt påminner om en avfolkningsbyggd i fjällvärlden. Istiden kommer närmre och snart består livet av en enda lång vinter men Katharina ska ge sig av för att kunna tillhöra de som överlever. Det av mänskliga händer skapade växthus hon hamnar i visar sig snart vara ett öde värre än att bli begravd av isen. I denna nya värld är det vanligaste färdmedlet luftskepp och vetenskapsmän har hittat sätt att få växter och människor att överleva genom att utvinna energi ur jorden. För att övertyga dem som befinner i denna förvridna verklighet om att det är en bra idé skapas en religion kring idéerna om mänsklighetens överlevnad som har sektens alla kännetecken.

Engberg skriver på ett tillgängligt sätt och blandar bekanta miljöer och företeelser med sin fantasivärld. Precis som genren föreskriver handlar boken om våra rädslor, en miljöförstörd värld där naturkatastrofer tar över och att hamna i klorna på en sekt för att lyckas överleva. Här finns inslag av konspirationsteori och boken förmedlar en krypande känsla av att något är väldigt fel. Jag lämnar boken utan att riktigt förstå hela författarens värld eller tanken bakom den men är ändå glatt överraskad över att en svensk författare vågar sig på en genre som är besudlad av hundratals böcker som aldrig borde publicerats. När science-fiction är bra är det riktigt bra. Oftast lyckas genren när den står nära verkligheten som när Orwell skrev 1984 och fick rätt i så mycket av det han förutspådde. Efter den vinter vi har haft och de naturens nycker som har drabbat oss känns Stjärnkrigarens ramar nära vekligheten, tyvärr tappar Engberg bort mig när han når till det innersta i sin fantasivärld.

Anna Pettersson

Anton Westman, Fjärde torsdagen i november, Tusculum förlag.

Westmans andra roman är en liten nätt historia om de vänskapsband som knyts i mellanrummet mellan barndom och vuxenliv och som kommer att forma ens personlighet. Vi har väl alla haft en grupp vänner som stått oss nära i tonåren och som följer oss genom livet. Att konfronteras med sin historia är inte alltid så lätt och då vi alla förändras på vår väg genom livet måste också våra förhållanden göra det. Som ung och naiv lovar man sina vänner evig trohet och det bildas pakter och band som man tror aldrig ska gå av. I boken sätts gamla löften och drömmar på prov.

Bokens titel syftar till den amerikanska högtiden Thanksgiving som sker varje år i slutet av november. Berättelsens huvudperson Jörgen åker under tacksägelsehelgen tillbaka till sina vänner i staden där han en gång var utbytesstudent. Resan tillbaka blir både smärtsam och lärorik. I mötet med sina gamla kamrater återupptäcker Jörgen vem han en gång var och vem han ville bli. Livet blir inte alltid som man tänkt sig och trots att Jörgen idag arbetar som läkare och i andras ögon är framgångsrik påminner hans vänner honom om att den valda yrkesbanan kanske inte är det som han egentligen drömmer om.

Trots att bokens vänskapstema känns allmängiltigt och känslosamt räcker det inte hela vägen. Författaren har placerat berättelsen i USA och jag skönjer ett politiskt budskap men det är diffust och jag förstår aldrig vad Westman vill förmedla men sin roman. Boken känns tunn och författaren som har försökt bygga texten på dialog har inga synonymer till ordet sa i sitt vokabulär. Jag lämnar boken utan att ha blivit berörd på något plan. Det är en skaplig berättelse som är skriven utan känsla eller variation. Romanen är ungefär 150 sidor lång och när jag läst sista sidan kände jag mig färdig, fler sidor fyllda med sa hade jag nog inte klarat av.

Anna Pettersson

Lukas Bärfuss, Hundra dagar, Nordstedts

1994 skedde ett folkmord i Rwanda. Under hundra dagar dog 800 000 människor och landet drog till sig världens blickar. Morden var barbariska och grymma och hela landets befolkning oavsett politiskt och kulturell tillhörighet drabbades svårt. Bakgrunden till detta folkmord är lång och komplicerad och trots de oroligheter och orättvisor som rådde i landet är det ofattbart att detta kunde ske i modern tid.

I Lukas Bärfuss uppmärksammade roman om tiden kring denna händelse får vi följa en biståndsarbetare i Kigali. David kommer från Schweiz och börjar sitt arbete som biståndsarbetare i landet 1991. Han ger en europés bild av landet men bevisar att någon som befinner sig på en plats för en omskakande händelse aldrig kan anses vara helt objektiv. David lär känna landet och dess invånare på ett ytligt men innerligt sätt. Han är fascinerad av landet och dess invånare men lyckas aldrig under sin tid i landet riktigt förstå dess befolkning. När kaoset bryter ut väljer han, till skillnad från sina kollegor, att stanna kvar och han blir isolerad i sitt hus i staden. Han överlever de hundra dagarna men inte utan blod på sina händer.

När jag läser boken skäms jag nästan över att vara europé. Bärfuss tydliggör vår osvikliga förmåga att anse vårt eget levnadssätt som det optimala. Vi har en bild av oss själva som mallen för hela mänskligheten och glömmer ofta bort att vårt sätt kanske inte alltid är rätt sätt. Vår närvaro kanske inte alltid garanterar ett väl fungerande samhälle. Genom Davids ögon börjar jag som läsare förstå att jag inte ens kan börja förstå andra människors val utan att först försöka att sätta mig in i deras bakgrund och kultur.

Berättelsen är en personlig skildring och kan långt ifrån sägas vara hela sanningen men den ger läsaren en romankaraktärs bild av händelser och skeenden. En bok som väcker frågor och mitt intresse för en viktig händelse i vår moderna historia. Klart läsvärd.

Anna Pettersson