annasalfabet

Philippe Claudel, Monsieur Linh och den lilla flickan, Norsteds

Herr Linh kommer med båt till en hamn i en stad. Han är flykting och hamnar i en förläggning tillsammans med ett par familjer som har kommit från samma land. Med sig har Linh en flicka, det enda bandet till den egna familjen som alla har dött i kriget i hemlandet. Han har levt på landsbygden och nu är han ensam med den lilla flickan i en främmande stad där ingenting luktar som det ska och där han inte förstår språket. Han är gammal och rädd men kämpar för att överleva och förstå sig på var han har hamnat, om inte annat så för det lilla barnets skull.

Det har är en nätt liten bok på 144 sidor som tar stor plats i mitt hjärta. Vissa böcker fastnar bara och den här sträckläste jag. Det är inte så mycket det som skrivs som gör att boken får sådant utrymme i mig utan allt det som finns mellan raderna. En hel berättelse vecklas ut i i det som inte skrivs och jag som läsare får vara med och fylla ut historien med alla mina egna erfarenheter och känslor. Här nämns inga namn på platser och inga historiska händelser tar utrymme från berättelsen. Staden som Linh hamnar i har inget namn och inga monument eller byggnader avslöjar den. Författaren litar till fullo på att jag som läsare har varit i en stad och sett bilder från platser långt borta där kriget har slagit sönder hela byar.

Claudel skriver med en enkelhet som gör boken lättläst men bakom det enkla finns en stor komplexitet. Här skrivs ingenting på läsarens näsa som det ibland kan göra i dåliga deckare utan författaren målar upp en bild som i läsarens huvud förvandlas till 3D. Claudel har belönats med Svenska Deckarakademiens pris för en av sina tidigare romaner och denna bok kan också läsas som en deckare. Eller som en liten söt historia bara. Ja, ni ser, nu har jag läst ut boken och kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad för slags bok det är. Ska jag beskriva de faktiska orden på bladen i boken eller allt det som viskas däremellan?

Anna Pettersson

Hanna Nordenhök, Promenaderna i Dalby Hage, Norstedts

Poeten Hanna Nordenhök har tidigare utkommit med två diktsamlingar och nu romandebuterar hon med Promenaderna i Dalby Hage. Berättelsen är den om en mor och en dotter. En ung kvinna letar i historian och beskriver livet i en familj under mitten av nittonhundratalet. Genom brev och fotografier vävs historien om två kvinnor ihop, Marta och Mam, kvinnor som bara kan skönjas genom tiden dammiga minnen. Familjen rör sig i akademikerkretsar där det tigs om mycket och där allt som inte passar in i bilden av den goda familjen göms undan.

Att författaren är poet märks tydligt i texten. Korta morseliknande meningar och tunga betydelsebärande ord som tycks ha värkts fram ligger som en tung filt runt historien. Att språket är viktigt för Nordenhök är tydligt men i det här fallet ligger det vackra men något trögflytande språket i vägen för berättelsen och känslan för personerna. Jag blir inte engagerad i dessa människor som skissas fram utan fastnar i ord och formuleringar som verkar så genomtänkta att de tar större plats än själva handlingen. Visst finns här en lite kvävande känsla och en berättelse som berör till en viss grad men figurerna blir för mig blodlösa och uppdiktade.

Kanske är debutantens starka vilja som lyser igenom och tar fokus. Viljan att lyckas skriva en bländande bok finns mellan raderna men jag tror inte att den tänkta läsaren är den vanliga deckarköpande publiken. Kanske är boken tänkt att vara lite svårtillgänglig. Här kan ordknarkande språkfantaster få njuta istället.

Det är lite som att försöka beskriva gamla svartvita fotografier med ord. Det blir distanserat och kanske är det meningen. Det är svårt att få sepia att bli technicolor och berättelsen kommer till läsaren som ett gult skimmer långt bortifrån. Som att bläddra genom en hög gamla fotografier på en vind, främmande ansikten blickar tillbaka och viskar tyst sin berättelse. Ibland blir bilderna som Nordenhök målar upp tydligare och skarpare framför allt i beskrivningar av miljöer och enstaka händelser. Det är nästan som om detaljerna får ta den största platsen. Likt minnesbilder eller drömmar där bara det lilla får skärpa medan helheten går förlorad. Dofter finns här och känslor lika så men för mig blir dessa dofter och känslor hela tiden någon annans. Boken i sin helhet lämnar mig som läsare ganska kall. Jag får ingen relation till de människor jag läser om och min promenad med Hanna Nordenhök lämnar jag bakom mig så fort jag slagit igen boken.

Anna Pettersson

Mars 2011. Katastrofen i Japan fyller nyhetssidorna och jag förundras över hur uthållig och uppfinningsrik människan är. Samtidigt läser jag Haruki Murakamis bok Vad jag talar om när jag talar om löpning och ser samma strävsamhet och idérikedom.

När Murakami i trettioårsåldern sadlade om från barägare till författare märkte han att hans kropp inte riktigt trivdes med det stillasittande arbetet. När kroppen lider följer som bekant huvudet ofta efter. För att orka med livet som framgångsrik och väl läst författare började Murakami springa. Boken handlar om hur träningen och rutinerna har blivit en del av honom själv. Hans filosofi kring löpningen är enkel men effektiv: spring för att du vill och behöver det, sätt upp mål att sträva efter och håll fast vid rutiner. Idag springer han minst ett maratonlopp om året och träningen är en självklar del av hans vardag. Hans träningsschema ser likadant ut varje år och i löpningen hittar Murakami inte bara ett kroppsligt lugn utan också idéer till böcker och möjligheten att varje dag finna tid till sig själv och till att tydliggöra sina tankar och känslor för sig själv.

I boken blir löpningen, rutinerna och kampen mot tröttheten metaforer för ett sätt att leva. Hans tankar om att springa kan med lätthet appliceras på författarskapet eller varför inte på något mer vardagligt som föräldraskap eller arbetsliv. För att komma framåt och inte fastna i en bedövande trötthet behövs rutiner, rutiner, rutiner och en känsla av att känna sig som en bättre version av sig själv när man tagit sig igenom till andra sidan. Han skriver ingenting på läsarens näsa. Det här är en självbiografi snarare än en manual för löpare. Inte endast en bok för en mindre skara läsare med spring i benen utan en liten bok om livet, och det kan vi ju alla relatera till.

Murakami skriver på ett enkelt och självklart sätt. I sättet att skriva och i hans tankar kring livet kan jag som läsare inte skönja några speciellt japanska drag. Hans författarskap korsar alla gränser och det enkla i hans språk och tankegångar gör boken lättillgänglig och trivsam. Något som jag beundrar hos författaren liksom hos det japanska folket som nu går igenom något otroligt ansträngande är förmågan att bara göra det. Inget gnäll och inga pekpinnar. Gör det som måste göras. Var nöjd med ditt liv. Bra så.

Anna Pettersson