annasalfabet

Yiyun Li, De hemlösa, Norstedts

Kina har för mig alltid varit ett stort kommunistiskt hål på kartan. De bilder jag får i huvudet när jag tänker på Kina är av muren och röda flaggor. Skildringar inifrån denna slutna värld är få och mycket av det som skulle vara av kulturellt intresse för oss i väst har gömts undan och människor med något att säga har försatts med munkavle.

I de hemlösa får vi följa en handfull människor i Lerstaden, en stad där människorna lever nära inpå varandra och där alla väggar är tunna som papp. Trots närheten till sin granne är det få som verkligen känner varandra och ett samhälle där olikheter bestraffas med döden ligger känslorna djupt nerbäddade. Det är 70-talets Kina som återbesöks i boken men för mig som växte upp i det svenska 70-talet med fackeltåg och bh-lösa, träskoprydda mammor känns bokens tidsskildring väldigt avlägsen. Här får ingenting sticka ut och alla ska inrätta sig i leden och tillhöra den stora massan. Arbetarna är uppdelade i olika grupper och allt som ska göras kräver tillstånd.

Personerna som befolkar De hemlösa är de som sticker ut lite för mycket. En kvinna som trots sin höga ställning känner att hon inte passar in. En pojke vars enda riktiga vän är hans hund. En flicka som föddes deformerad. Ett par som är på väg att förlora sin oliktänkande dotter till dödsstraffet. Dessa människor som alla har svårt för att dölja sina känslor korsar väg och tassar försiktigt in och ut i periferin av varandras liv. Författaren skildrar i sakta mak livet i staden. Bakom de papperstunna väggarna döljer sig hemliga liv men ute på gatorna råder ett förrädiskt lugn. Språket är enkelt men den detaljerade insidanskildringen av livet och politiken skapar intresse och engagemang. Personerna i boken är inte särskilt älskvärda men intressanta och komplexa. När sista sidan är till ända kommer slutet som en självklaret. Något som bara anades i början av boken har blivit tydligare och tydligare för att till sist leda till ett oundvikligt avslut. Jag tycker inte att språket i boken är något märkvärdigt men innehållet gör att jag lämnar boken med ett nyväckt intresse för Kina.

Anna Pettersson

Niclas Ericsson, Turkish Delight, Norsteds

Journalisten Patrik får ett mejl från en nära vän som ber honom om en tjänst. När Patrik reser till Istanbul för att hjälpa sin vän börjar en färd in i stadens mörkaste vrår. Journalisten i Patrik vaknar till liv och han vill till alla pris ta reda på vad som ligger bakom vännens rop på hjälp. Han hamnar mitt i ett drama som den vanliga turisten inte ens skulle kunna drömma mardrömmar om.

Den här deckaren är på många sätt precis som alla andra deckare, ett fartfyllt tempo, klurigheter och trådar för läsaren att dra i och en stark hjälte för oss att hålla i handen när det går som snabbast. På andra sätt är den här spänningsromanen kanske inte riktigt som alla andra. Bokens hjälte är uttalat homosexuell och större delen av boken utspelar sig i Istanbuls ruffiga glädjekvarter. För någon som mig som aldrig har varit i Istanbul och som inte sedan tidigare har en tydlig bild av staden målas här upp en bild av en stad som till större delen är befolkad av shemales, män med siliconbröst som (i det här fallet) arbetar som kvinnliga horor, och mafioso. Mer än så får vi tyvärr inte se av Istanbul. I vissa passager skissar författaren upp vaga bilder av stadens sevärdheter men handlingen rör sig hela tiden kring de mörkaste och mest korrupta delarna av staden där ingen tycks leva ett vanligt liv. Varje kvinna som beskrivs visar sig vara en man och männen som inte poserar som kvinnor är karikatyrer av tuffa öststatsbiffar utan ens en smula rent mjöl i påsen.

Att deckarhjältar av naturen är lite övermänskliga hör till genren men i det här fallet är journalisten Patrik inte bara tuff med nerver av stål, han är också en riktig snygging med spelande muskler och intensivt sugande blick. De som kommer i hans väg vill antingen honom illa eller så vill de spendera natten med honom. Och Patrik låter sig både skrämmas och förföras, är det inte ett vapen som sticker ut ur någons ficka så är det ett könsorgan. Författaren försöker förmänskliga hjälten något genom att ge honom en enkel bakgrund och några skavanker i karaktären och det håller i början men när tempot trappas upp blir vår vän Patrik mer och mer hypermänsklig. Trots att jag ställer mig frågande till de något förenklade bilderna av figurerna i boken rycks jag med av farten. Boken är som en duglig deckare ska vara, en bladvändare med underhållningsvärde.

Anna Pettersson