annasalfabet

Sofia Nordin, Gå sönder, gå hel, Norstedts

I Gå sönder, gå hel ska Lena börja om efter ett sammanbrott. Livet har blivit för svårt och verkligheten för overklig så hon tar sig ett nytt alldeles vanligt namn och skapar sig ett normalt liv istället. Men mitt inne i det nya, normala och alldeles vanliga livet inser hon att fasaden börjar spricka. Lena som nu heter Anna och bor i villa med Volvo,vovve och de obligatoriska 2,5 barnen blir aldrig riktigt hel. Parallellt med historien om vem Lena en gång var löper berättelsen om Anna. Lena och Anna är samma person och varandras motsatser. Lena har en familj och en bakgrund medan den nya personen som hon har blivit är ett tomt ark papper som kan moduleras och skissas på tills det blir den perfekta Anna. Men att bli en lagom och alldeles normal medelsvensson är svårt när den perfekta lagompersonen egentligen inte finns.

Det är väldigt sällan som jag snubblar på en bok som verkligen drabbar mig men Nordins roman är en sådan. Den stannar kvar i mig och skaver. Själva läsningen är långt ifrån obehaglig men innehållet pulserar av återhållen ångest och skapar olust i läsaren. Författaren målar upp miljöer och händelser på ett detaljerat och känsligt vis där företeelser och karaktärer känns äkta på ett enkelt och okonstlat vis. Så enkelt och målande är historien skriven att det känns så verkligt att det blir obehagligt och nästan irriterande nära. Smutsen känns smutsig, vätan känns blöt och det rena och till synes normala blir bländande i kontrast till det sjuka.

Lenas liv berättas inte till fullo men mellan raderna anas stora sprickor och förträngda minnen. Bakom det som sägs och skrivs i boken lyckas Nordin gömma en helt annan historia om hemlöshet, rotlöshet och psykisk sjukdom. Där lämnar författaren oss. När jag precis börjar skönja en ljusning eller en förklaring till allt det söndertrasade i Lenas liv är boken plötsligen över och jag tvingas tänka efter själv. Precis som en god författare ska göra har Nordin lyckats skapa berättelsen i mig och hon har gett mig bilder och tankar som går utöver de svarta orden på de vita sidorna i boken.

Anna Pettersson

Dagarna med Kerstin, Åsa Mattsson och Caroline Roosmark, Norsted

Kerstin Torvall var författare och konstnär. En kvinna med karisma och en färgstark personlighet som upprörde många och berörde de flesta. Om ni inte har läst hennes böcker eller sett hennes modeteckningar känner ni kanske igen henne som den där kulturtanten med en egen stil och kaxig uppsyn.

Fotografen Caroline Roosmark var en av Kerstin Torvalls vänner. Tillsammans med journalisten Åsa Mattson har hon nu gett ut en intervju- och fotobok om Torvall. Boken är rak och skildrar människan Torvall snarare än en glassig mediabild av henne. Efter att ha läst boken får jag känslan av att Kerstin Torvall, förutom att vara en kontroveriell författare, var en kvinna som det inte kan ha vara lätt att leva med. De i hennes närvaro tvingades leva med en krävande äldre dam som svängde kraftigt i humöret. Konstnärinnan ville ha sin beskärda del av uppmärksamheten och om inte världen kretsade kring henne för en stund så blev humöret svart. Men när Torvall skulle skriva eller ställa sig på en scen sprudlade hon plötsligen av liv igen.

Det finns ju en myt om konstnären som en lidande känslomänniska som måste våndas för att kunna skapa och vars plats i samhället är som en skrattspegel för mänskligheten. Denna nidbild av konstnärssjälen har Torvall slukat med hull och hår. Men kanske är det just det att Torvall var för mycket av allt som gör henne så fascinerande. Hon tillät sig själv att vara konstnärinnan med stort k. Hon vågade. I sitt författarskap var hon också modig. Hon lät kvinnors köttliga lustar få en röst och hon skämdes aldrig.

Boken om Kerstin Torvall ger fler bilder av hennes personlighet. Åsa Mattsons intervjuer ger läsaren en kärleksfull men komplex bild av en äldre dam med krämpor och våndor som det var svårt att tycka om men lätt att älska. Samtidigt får läsaren Roosmarks vackra bilder till livs. I dessa ser författarinnan ut att vara en glödande och livsnjutande kvinna i sina bästa år. När Mattson tecknar bilden av hur Torvall med käpp och fötter som inte lyder blir stöttat hela vägen fram till parkbänken visar fotografierna en helt annan bild av en glädjestrålande och färgstark dam. Dessa två bilder kompletterar varandra och jag som läsare blir både glad och berörd av prsonen Kerstin Torvall.

Anna Pettersson