Bokstavstrogen.


...


Bläckfiskar och papperspirater


Böcker kan inte bara läsas...


Folket, februari 2012

Filmberätterskan, Hernán Rivera Letelier, Norstedts

Först kom tv, sedan video och idag är filmer bara ett par knapptryck bort. I takt med att dessa tekniska prylar och apparater har tagit ett allt hårdare grepp om våra liv har magin med de gamla och ofta väldigt vackra biograferna försvunnit. Den tid då man gick på bio för att få en glimt av världen utanför har sedan länge flytt men minnet av den surrande projektorn och doften av smöriga popcorn finns kvar.

I den här lilla pärlan till bok är veckans biofilm fortfarande familjens stora helgnöje. I den lilla chilenska gruvby där tioåriga Maria Margarita växer upp med sin far och sina tre bröder är biografen det enda fritidsnöjet som finns att tillgå. Filmerna som visas är den lilla verklighetsflykt som byn har att erbjuda. Tyvärr är det inte alla förunnat att ha råd med en inträdesbiljett. När Maria Margaritas alkoholiserade far inte längre har råd att bjuda sin familj på en biofilm till lördagen börjar en urvalsprocess bland barnen. Det barn som kan berätta om filmen de just sett för de andra på ett levande och övertygande sätt ska i fortsättningen få i uppdrag att gå och se filmerna. Lotten faller på Maria Margarita och snart är det fler som vill höra henne berätta om filmerna. Hon finslipar sitt berättande och snart ingår både sång och rekvisita i hennes repertoar.

Boken är en hyllning till gamla tiders muntliga berättande, en tradition som i vårt samhälle håller på att försvinna då vi istället för att berätta för våra barn placerar dem framför en tv eller ett dataspel. För mig är boken både nostalgi, exotism och samhällskritik. Författaren beskriver hur livet såg ut då han växte upp och han gör det genom en ung flickas ögon. Filmberätterskan blir en symbol för det gamla som i backspegeln ser aningen rosenskimrande ut men som nu har blivit till damm som sopas undan av nästa generation. Läs den här boken. Tolka den som du vill men ta dig en liten stund till att njuta av det lätta melodiska språket och en stunds nostalgisk verklighetsflykt.

 

Anna Pettersson


Februariböcker

Läser En dag och förundras över hur jag faller för denna romantiska lilla pärla. Undrar om filmen är lika bra?


Von Zweigbergk, Folket november 2011

Helena Von Zweigbergk, Anna och Mats bor inte här längre, Norstedts

 

 

Von Zweigbergks nya bok handlar om skillsmässa, om livsval och om familjeband. Den här romanen är ingen Nobelprisvinnare utan en enkelt skriven och ganska vardaglig bok om hur det är att mitt i livet behöva välja en varannanveckastillvaro där självförverkligande ska varvas med familjeliv. Inga stora teorier om livet och alltet kommer fram utan boken är mer skriven som en vardagsskildring av en typisk Sockholmsfamilj. Skriv vad du kan är ju något man säger och den här romanen är ett lysande exempel på detta. Von Zweigbergks författande rör sig i hemtama miljöer och bjuder inte på några överraskningar.

 

Anna och Mats bor på Söder i Stocholm med sina två barn. De är båda kulturarbetare och har levt tillsammans så länge att den andras ord inte längre behöver uttalas för att skapa irritation. När Annas pappa dör och det blir början till slutet för hennes äktenskap då hon bestämmer sig för att lämna ett förhållande som saknar passion. Mats är inte lika säker på att han vill överge Annas och hans förbund och ger Anna skuldbördan. Mellan makarna finns de två barnen som två skavsår för samvetet. Boken behandlar vad som händer med en familj när den plötsligt har blivit två. Två familjer som på samma gång förevigt kommer att vara en. De vuxna vill börja om och hitta passion i sitt liv igen men det är inte bara under barnveckorna som man älskar sina barn.

 

Trots att romanen inte har några direkta litterära kvaliteter finns det en lust i att få kika in i vanliga, om än fiktiva, människors liv. Det där behovet vi har av att spegla oss i andra och förfasas över andras kaotiska liv och moraliska dilemman blir uppfyllt i denna bok. En av bokens mer positiva aspekter är att den inte tar parti för någon. Både Anna och Mats får komma till tals och läsaren tvingas inte sympatisera med någon av dem. Det är en vänlig bok som är lätt att ta till sig och som kan läggas ner och tas upp igen. När vinterkylan tränger sig på är det här en bok att ta med sig upp i soffhörnan.En bra julklappsbok till mamma.

 

Anna Pettersson


Hustvedt, Folket November 2011

Siri Hustvedt, Sommaren utan män, Norsteds

 

Deckarförfattarna undantaget är det så att kvinnliga författare läses av kvinnor och manliga författare läses också av kvinnor (och män). Siri Hustvedt har inte bara skrivit en bok som jag tror kommer läsas av mestadels kvinnor, hon har skrivit en bok om kvinnor. Inte en enda man får plats i den sommar som beskrivs i denna bok. Visst finns männen med där i bakgrunden som stoff åt hjärtesorger och tandagnisslan men deras betydelse är inte i någon mån så stor och viktig som den kvinnliga vänskapen och de vackra, vilda och veka damer som befolkar sidorna. Precis som titeln avslöjar är detta en bok där män får ta ett steg tillbaka.

 

Mia blir lämnad av sin make till förmån för en yngre kvinna. Uppbrottet orsakar ett sammanbrott och efter en tid på en psykavdelning söker sig poeten Mia till sin hemstad där hennes åldrande mor finns och där hon kan slicka sina sår. Den heta sommaren ger medelålders Mia en chans att återbesöka barndomen och blicka framåt mot ålderdomen. I olika skepnader kommer livets alla åldrar att finnas representerade och Mia får spegla sig i dem alla. För att ha något att göra under sommaren håller hon en skrivkurs för tonårsflickor och genom sin bekantskap med dessa flickor på väg mot vuxenvärlden minns hon sin egen ungdom och de spel som flickor spelar med varandra. Annars handlar Mias sommar mest om att läka och att minnas. För att veta var hon är på väg måste hon besöka de inre platser där hon en gång redan har varit. Att endast umgås med kvinnor blir både stärkande och renande för Mia som hittar sig själv i sitt möte med andra.

 

Hustvedt skriver på ett initierat och innerligt sätt om kvinnorna i sin bok. Texten svänger och far men kvar finns en känsla som löper som en stilla bäck genom boken. Sommaren är het, långsam och svettig och man kan riktigt känna hur flugorna surrar kring blommorna i rabbatten när man läser. Känslan av att kvinnor kan och finner styrka i varandra är dominerande och även om författaren kastar läsaren fram och tillbaka i Mias tankar finns där en tankegång att följa och en stil som aldrig tappas bort. Kanske är det inte en bok som man lägger ifrån sig mitt i ett kapitel och det är inte en bok där man vänder blad och undrar vad som ska komma härnäst. Det är en lugn text hon har skrivit Hustvedt. En bok som man gärna läser för sitt lugn snarare för att bli omruskad. Jag har inte lärt mig något nytt efter att ha läst Sommaren utan män men jag är nöjd endå för att jag fick följa med en stund.

 

Anna Pettersson


Nordin, Folket september 2011

Sofia Nordin, Gå sönder, gå hel, Norstedts

 

I Gå sönder, gå hel ska Lena börja om efter ett sammanbrott. Livet har blivit för svårt och verkligheten för overklig så hon tar sig ett nytt alldeles vanligt namn och skapar sig ett normalt liv istället. Men mitt inne i det nya, normala och alldeles vanliga livet inser hon att fasaden börjar spricka. Lena som nu heter Anna och bor i villa med Volvo,vovve och de obligatoriska 2,5 barnen blir aldrig riktigt hel. Parallellt med historien om vem Lena en gång var löper berättelsen om Anna. Lena och Anna är samma person och varandras motsatser. Lena har en familj och en bakgrund medan den nya personen som hon har blivit är ett tomt ark papper som kan moduleras och skissas på tills det blir den perfekta Anna. Men att bli en lagom och alldeles normal medelsvensson är svårt när den perfekta lagompersonen egentligen inte finns.

 

Det är väldigt sällan som jag snubblar på en bok som verkligen drabbar mig men Nordins roman är en sådan. Den stannar kvar i mig och skaver. Själva läsningen är långt ifrån obehaglig men innehållet pulserar av återhållen ångest och skapar olust i läsaren. Författaren målar upp miljöer och händelser på ett detaljerat och känsligt vis där företeelser och karaktärer känns äkta på ett enkelt och okonstlat vis. Så enkelt och målande är historien skriven att det känns så verkligt att det blir obehagligt och nästan irriterande nära. Smutsen känns smutsig, vätan känns blöt och det rena och till synes normala blir bländande i kontrast till det sjuka.

 

Lenas liv berättas inte till fullo men mellan raderna anas stora sprickor och förträngda minnen. Bakom det som sägs och skrivs i boken lyckas Nordin gömma en helt annan historia om hemlöshet, rotlöshet och psykisk sjukdom. Där lämnar författaren oss. När jag precis börjar skönja en ljusning eller en förklaring till allt det söndertrasade i Lenas liv är boken plötsligen över och jag tvingas tänka efter själv. Precis som en god författare ska göra har Nordin lyckats skapa berättelsen i mig och hon har gett mig bilder och tankar som går utöver de svarta orden på de vita sidorna i boken.

 

Anna Pettersson


Folket, oktober 2011, Kerstin Torvall

Dagarna med Kerstin, Åsa Mattsson och Caroline Roosmark, Norsted

 

Kerstin Torvall var författare och konstnär. En kvinna med karisma och en färgstark personlighet som upprörde många och berörde de flesta. Om ni inte har läst hennes böcker eller sett hennes modeteckningar känner ni kanske igen henne som den där kulturtanten med en egen stil och kaxig uppsyn.

Fotografen Caroline Roosmark var en av Kerstin Torvalls vänner. Tillsammans med journalisten Åsa Mattson har hon nu gett ut en intervju- och fotobok om Torvall. Boken är rak och skildrar människan Torvall snarare än en glassig mediabild av henne. Efter att ha läst boken får jag känslan av att Kerstin Torvall, förutom att vara en kontroveriell författare, var en kvinna som det inte kan ha vara lätt att leva med. De i hennes närvaro tvingades leva med en krävande äldre dam som svängde kraftigt i humöret. Konstnärinnan ville ha sin beskärda del av uppmärksamheten och om inte världen kretsade kring henne för en stund så blev humöret svart. Men när Torvall skulle skriva eller ställa sig på en scen sprudlade hon plötsligen av liv igen.

Det finns ju en myt om konstnären som en lidande känslomänniska som måste våndas för att kunna skapa och vars plats i samhället är som en skrattspegel för mänskligheten. Denna nidbild av konstnärssjälen har Torvall slukat med hull och hår. Men kanske är det just det att Torvall var för mycket av allt som gör henne så fascinerande. Hon tillät sig själv att vara konstnärinnan med stort k. Hon vågade. I sitt författarskap var hon också modig. Hon lät kvinnors köttliga lustar få en röst och hon skämdes aldrig.

Boken om Kerstin Torvall ger fler bilder av hennes personlighet. Åsa Mattsons intervjuer ger läsaren en kärleksfull men komplex bild av en äldre dam med krämpor och våndor som det var svårt att tycka om men lätt att älska. Samtidigt får läsaren Roosmarks vackra bilder till livs. I dessa ser författarinnan ut att vara en glödande och livsnjutande kvinna i sina bästa år. När Mattson tecknar bilden av hur Torvall med käpp och fötter som inte lyder blir stöttat hela vägen fram till parkbänken visar fotografierna en helt annan bild av en glädjestrålande och färgstark dam. Dessa två bilder kompletterar varandra och jag som läsare blir både glad och berörd av prsonen Kerstin Torvall.

 

Anna Pettersson


Uri, Folket september 2011

Helene Uri, Den rättfärdige, Norstedts

 

Vad händer när man får reda på att den man man älskat har levt ett liv fullt av lögner och hemliga kärleksaffärer? Börjar man kanske ifrågasätta alla minnen man har av den personen? Jag skulle nog börja undra över vad som var genuint och äkta och vad som bara var en del av lögnen. Den rättfärdige är en bok som får läsaren att fundera över frågor som dessa.

 

Karsten Wiig är en stilig karl. Inte snygg kanske, medelålders med begynnande flint. Det är dock något visst med Karsten. Kvinnor dras onekligen till honom. Kanske är det ögonen, den sugande och intelligenta blicken. Marianne drogs också in i den där blicken då i början. Men nu, efter två barn och ett äktenskap fyllt med vardagsbestyr vet hon inte längre om hon attraheras av honom. Istället börjar Marianne ifrågasätta äktenskapet och en lögn från hennes sida får Karsten att bekänna sina otrohetsaffärer. När hela världen står på ända börjar Marianne tro att det kanske inte bara är andra kvinnor som Karsten har lagt sina händer på. Tittar han inte lite konstigt på de två döttrarna?

 

Den rättfärdige är skriven på ett enkelt men varmt vis. Uri fångar verkligheten och vardagen på ett gripande sätt och låter alla sina karaktärer ha en egen personlighet. Här finns inga hjältar och ingen får rollen som den onda istället visar författaren hur vi i verkliga livet har svårt att skilja på lögner och sanningar både inom oss själva och hos andra. Boken ger oss heller inga enkla svar. När sista sidan är vänd funderar jag fortfarande över vem jag ömmar mest för. Alla i Uris persongalleri är äkta varma människor och alla har de befläckade samveten. Jag gillar den här boken. För enkelheten i språket och för att jag tror på och känner för bokens invånare. Det är långt ifrån en feelgood-roman men jag tycker om den.


Folket augusti 2011, Engfors

Rickard Engfors, Allt eller inget, Norstedts

 

Minns ni dragshowgruppen After Dark? Under en tid på nittiotalet förgylldes gruppen av en ung ny stjärna vid namn Rickard Engfors. Han var då den glittrigaste, smalaste och snyggaste mannen som någonsin stått på en svensk scen i kvinnokläder. Han hade lyckats. Några år senare är Engfors en man med en mängd järn i elden. Han är en inflytelserik del av schlagersverige och kan kalla många Hänt Extra-kändisar sina vänner. Då, mitt i all framgång, kommer bakslaget. Engfors drabbas av panikångest något som han tvingas leva med. År av festande och intensiva perioder av arbete hade tagit ut sin rätt och multitalangen Engfors hade blivit så sjuk att han inte längre kunde lita på att hans kropp skulle hålla ihop.

 

Allt eller inget är en lättsam självbiografi om ett allvarligt ämne. Kapitlen i boken inleds med bilder som utgör språngbrädor till texten. Boken fungerar mer som en offentlig dagbok och det kan få sin förklaring i slutet av boken där författaren hänvisar till sin blogg. Här blandas anekdoter av mer lättsam karaktär med mer innerliga personliga funderingar kring livet och den egna personen.

 

Jag vet inte om författaren har blivit ombedd att skriva om sitt liv eller om skrivandet har varit en del i jakten på självinsikt men jag som läsare funderar lite över varför jag fortsätter läsa trots att varken Engfors eller hans karriär har intresserat mig tidigare. Svaret ligger kanske i den nyfikenhet som vi alla verkar ha till andra människors liv. Att Engfors är en offentlig person, eller kändis, räcker dock inte för att göra boken intressant. Visst kan du läsa boken om du själv lider av panikångest då det finns mycket man kan känna igen sig i men inramningen är lite för glamorös för att ge boken någon riktig tyngd. Det är som om författaren har fått för sig att alla vanliga människor tror att celebriteter är övermänskliga. Han försöker ständigt övertyga läsaren om att även en fantastiskt glittrig person som han själv kan ha problem.

 

Trots mina reservationer inför bokens litterära kvalitet önskar jag herr Engfors all lycka i livet. När sista sidan är läst har jag lärt mig lite mer om artisten och jag ser en ganska sympatisk person bakom orden. Jag hoppas att skrivandet har haft en renande effekt. Nästa gång önskar jag mig en roman med självbiografiska inslag om livet som dragartist och om hur det ser ut bakom den schlagerscen som våra mest folkkära artister beträder.

 

Anna Pettersson


Folket 08 2011

Inger Frimansson, Det kalla landet, Norstedts

 

Var du en av dem som läste Inger Frimanssons bok Råttfångerskan? Nu kommer den fristående fortsättningen Det kalla landet. Har ni inte läst Råttfångerskan fungerar den här boken utmärkt som spänningsroman men att ha läst den tidigare boken ger en förförståelse och ett djup som skulle ha saknats annars. Det kalla landet tar vid där Råttfångerskan slutade. Råttfångerskan följde till stor del en ensam och isolerad kvinna vi namn Roses tankar men i den nya boken av Frimansson har fokus skiftat från den kvinnan till Maria. Perspektivet har förändrats och här får vi följa med under en tid då ett antal människor tvingas rannsaka sina liv efter ett trauma.

 

Marias syster Ingrid har blivit inspärrad i en källare av en psykiskt sjuk kvinna. När Ingrid hittas vid liv men illa tilltygad både fysiskt och psykiskt kan Maria endast tänka på hämnd. Kvinnan som utsatt Marias älskade storasyster för detta hemska är Rose, Ingrids makes förra fru.

 

Boken är en thriller som följer människor i kris från insidan. Här får vi möta människor vars liv vävs samman men där trådarna i väven slits till bristningsgränsen och vill gå av. Alla de som någon gång har vandrat in i Roses liv har ett komplicerat förhållande till henne och till andra som berörts av henne och alla har de sina egna kors att bära. Boken är är tillgänglig och snabbläst. Frimansson är en god berättare som skildrar vardagsliv och den vanliga människan på ett trovärdigt och insiktsfullt vis. Författaren väljer att följa sina huvudkaraktärers tankar och känslor ur ett inifrånperspektiv som synliggör människans förmåga att se en händelse på olika sätt beroende på vem man frågar.

 

I den här boken är det vanligheten jag tycker om. Man kan som läsare sätta sig in i huvudkaraktärernas tankar och får fundera över hur man själv skulle reagera i samma situation. Eftersom jag som läsare känner igen mig i miljöer och livsstil är steget inte långt mellan fiktion och verklighet. Kanske skulle Frimansson även hållit händelserna vanliga. Grymheten och ondskan som visar sig hos alla och otäcka händelser som staplas på varandra gör vissa delar av boken ganska svårsmält. Jag hade nöjt mig med de slitningar som kom inifrån så hade de yttre händelserna gärna fått hålla sig så normala att man fick fortsätta undra vad som låg och pyrde under ytan.

 

Anna Pettersson


Dunster Castle.


England i juni.


Lately

Yiyun Li, De hemlösa, Norstedts

 

Kina har för mig alltid varit ett stort kommunistiskt hål på kartan. De bilder jag får i huvudet när jag tänker på Kina är av muren och röda flaggor. Skildringar inifrån denna slutna värld är få och mycket av det som skulle vara av kulturellt intresse för oss i väst har gömts undan och människor med något att säga har försatts med munkavle.

 

I de hemlösa får vi följa en handfull människor i Lerstaden, en stad där människorna lever nära inpå varandra och där alla väggar är tunna som papp. Trots närheten till sin granne är det få som verkligen känner varandra och ett samhälle där olikheter bestraffas med döden ligger känslorna djupt nerbäddade. Det är 70-talets Kina som återbesöks i boken men för mig som växte upp i det svenska 70-talet med fackeltåg och bh-lösa, träskoprydda mammor känns bokens tidsskildring väldigt avlägsen. Här får ingenting sticka ut och alla ska inrätta sig i leden och tillhöra den stora massan. Arbetarna är uppdelade i olika grupper och allt som ska göras kräver tillstånd.

 

Personerna som befolkar De hemlösa är de som sticker ut lite för mycket. En kvinna som trots sin höga ställning känner att hon inte passar in. En pojke vars enda riktiga vän är hans hund. En flicka som föddes deformerad. Ett par som är på väg att förlora sin oliktänkande dotter till dödsstraffet. Dessa människor som alla har svårt för att dölja sina känslor korsar väg och tassar försiktigt in och ut i periferin av varandras liv. Författaren skildrar i sakta mak livet i staden. Bakom de papperstunna väggarna döljer sig hemliga liv men ute på gatorna råder ett förrädiskt lugn. Språket är enkelt men den detaljerade insidanskildringen av livet och politiken skapar intresse och engagemang. Personerna i boken är inte särskilt älskvärda men intressanta och komplexa. När sista sidan är till ända kommer slutet som en självklaret. Något som bara anades i början av boken har blivit tydligare och tydligare för att till sist leda till ett oundvikligt avslut. Jag tycker inte att språket i boken är något märkvärdigt men innehållet gör att jag lämnar boken med ett nyväckt intresse för Kina.

 

Anna Pettersson


Lately

Niclas Ericsson, Turkish Delight, Norsteds

 

Journalisten Patrik får ett mejl från en nära vän som ber honom om en tjänst. När Patrik reser till Istanbul för att hjälpa sin vän börjar en färd in i stadens mörkaste vrår. Journalisten i Patrik vaknar till liv och han vill till alla pris ta reda på vad som ligger bakom vännens rop på hjälp. Han hamnar mitt i ett drama som den vanliga turisten inte ens skulle kunna drömma mardrömmar om.

 

Den här deckaren är på många sätt precis som alla andra deckare, ett fartfyllt tempo, klurigheter och trådar för läsaren att dra i och en stark hjälte för oss att hålla i handen när det går som snabbast. På andra sätt är den här spänningsromanen kanske inte riktigt som alla andra. Bokens hjälte är uttalat homosexuell och större delen av boken utspelar sig i Istanbuls ruffiga glädjekvarter. För någon som mig som aldrig har varit i Istanbul och som inte sedan tidigare har en tydlig bild av staden målas här upp en bild av en stad som till större delen är befolkad av shemales, män med siliconbröst som (i det här fallet) arbetar som kvinnliga horor, och mafioso. Mer än så får vi tyvärr inte se av Istanbul. I vissa passager skissar författaren upp vaga bilder av stadens sevärdheter men handlingen rör sig hela tiden kring de mörkaste och mest korrupta delarna av staden där ingen tycks leva ett vanligt liv. Varje kvinna som beskrivs visar sig vara en man och männen som inte poserar som kvinnor är karikatyrer av tuffa öststatsbiffar utan ens en smula rent mjöl i påsen.

 

Att deckarhjältar av naturen är lite övermänskliga hör till genren men i det här fallet är journalisten Patrik inte bara tuff med nerver av stål, han är också en riktig snygging med spelande muskler och intensivt sugande blick. De som kommer i hans väg vill antingen honom illa eller så vill de spendera natten med honom. Och Patrik låter sig både skrämmas och förföras, är det inte ett vapen som sticker ut ur någons ficka så är det ett könsorgan. Författaren försöker förmänskliga hjälten något genom att ge honom en enkel bakgrund och några skavanker i karaktären och det håller i början men när tempot trappas upp blir vår vän Patrik mer och mer hypermänsklig. Trots att jag ställer mig frågande till de något förenklade bilderna av figurerna i boken rycks jag med av farten. Boken är som en duglig deckare ska vara, en bladvändare med underhållningsvärde.

 

Anna Pettersson


Bokaffären i Lewes.


Folket april 2011

Philippe Claudel, Monsieur Linh och den lilla flickan, Norsteds

 

Herr Linh kommer med båt till en hamn i en stad. Han är flykting och hamnar i en förläggning tillsammans med ett par familjer som har kommit från samma land. Med sig har Linh en flicka, det enda bandet till den egna familjen som alla har dött i kriget i hemlandet. Han har levt på landsbygden och nu är han ensam med den lilla flickan i en främmande stad där ingenting luktar som det ska och där han inte förstår språket. Han är gammal och rädd men kämpar för att överleva och förstå sig på var han har hamnat, om inte annat så för det lilla barnets skull.

 

Det har är en nätt liten bok på 144 sidor som tar stor plats i mitt hjärta. Vissa böcker fastnar bara och den här sträckläste jag. Det är inte så mycket det som skrivs som gör att boken får sådant utrymme i mig utan allt det som finns mellan raderna. En hel berättelse vecklas ut i i det som inte skrivs och jag som läsare får vara med och fylla ut historien med alla mina egna erfarenheter och känslor. Här nämns inga namn på platser och inga historiska händelser tar utrymme från berättelsen. Staden som Linh hamnar i har inget namn och inga monument eller byggnader avslöjar den. Författaren litar till fullo på att jag som läsare har varit i en stad och sett bilder från platser långt borta där kriget har slagit sönder hela byar.

 

Claudel skriver med en enkelhet som gör boken lättläst men bakom det enkla finns en stor komplexitet. Här skrivs ingenting på läsarens näsa som det ibland kan göra i dåliga deckare utan författaren målar upp en bild som i läsarens huvud förvandlas till 3D. Claudel har belönats med Svenska Deckarakademiens pris för en av sina tidigare romaner och denna bok kan också läsas som en deckare. Eller som en liten söt historia bara. Ja, ni ser, nu har jag läst ut boken och kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad för slags bok det är. Ska jag beskriva de faktiska orden på bladen i boken eller allt det som viskas däremellan?

 

Anna Pettersson


Folket april 2011

Hanna Nordenhök, Promenaderna i Dalby Hage, Norstedts

 

Poeten Hanna Nordenhök har tidigare utkommit med två diktsamlingar och nu romandebuterar hon med Promenaderna i Dalby Hage. Berättelsen är den om en mor och en dotter. En ung kvinna letar i historian och beskriver livet i en familj under mitten av nittonhundratalet. Genom brev och fotografier vävs historien om två kvinnor ihop, Marta och Mam, kvinnor som bara kan skönjas genom tiden dammiga minnen. Familjen rör sig i akademikerkretsar där det tigs om mycket och där allt som inte passar in i bilden av den goda familjen göms undan.

 

Att författaren är poet märks tydligt i texten. Korta morseliknande meningar och tunga betydelsebärande ord som tycks ha värkts fram ligger som en tung filt runt historien. Att språket är viktigt för Nordenhök är tydligt men i det här fallet ligger det vackra men något trögflytande språket i vägen för berättelsen och känslan för personerna. Jag blir inte engagerad i dessa människor som skissas fram utan fastnar i ord och formuleringar som verkar så genomtänkta att de tar större plats än själva handlingen. Visst finns här en lite kvävande känsla och en berättelse som berör till en viss grad men figurerna blir för mig blodlösa och uppdiktade.

 

Kanske är debutantens starka vilja som lyser igenom och tar fokus. Viljan att lyckas skriva en bländande bok finns mellan raderna men jag tror inte att den tänkta läsaren är den vanliga deckarköpande publiken. Kanske är boken tänkt att vara lite svårtillgänglig. Här kan ordknarkande språkfantaster få njuta istället.

 

Det är lite som att försöka beskriva gamla svartvita fotografier med ord. Det blir distanserat och kanske är det meningen. Det är svårt att få sepia att bli technicolor och berättelsen kommer till läsaren som ett gult skimmer långt bortifrån. Som att bläddra genom en hög gamla fotografier på en vind, främmande ansikten blickar tillbaka och viskar tyst sin berättelse. Ibland blir bilderna som Nordenhök målar upp tydligare och skarpare framför allt i beskrivningar av miljöer och enstaka händelser. Det är nästan som om detaljerna får ta den största platsen. Likt minnesbilder eller drömmar där bara det lilla får skärpa medan helheten går förlorad. Dofter finns här och känslor lika så men för mig blir dessa dofter och känslor hela tiden någon annans. Boken i sin helhet lämnar mig som läsare ganska kall. Jag får ingen relation till de människor jag läser om och min promenad med Hanna Nordenhök lämnar jag bakom mig så fort jag slagit igen boken.

 

Anna Pettersson


Tidigare inlägg
RSS 2.0