Folket april 2011
Hanna Nordenhök, Promenaderna i Dalby Hage, Norstedts
Poeten Hanna Nordenhök har tidigare utkommit med två diktsamlingar och nu romandebuterar hon med Promenaderna i Dalby Hage. Berättelsen är den om en mor och en dotter. En ung kvinna letar i historian och beskriver livet i en familj under mitten av nittonhundratalet. Genom brev och fotografier vävs historien om två kvinnor ihop, Marta och Mam, kvinnor som bara kan skönjas genom tiden dammiga minnen. Familjen rör sig i akademikerkretsar där det tigs om mycket och där allt som inte passar in i bilden av den goda familjen göms undan.
Att författaren är poet märks tydligt i texten. Korta morseliknande meningar och tunga betydelsebärande ord som tycks ha värkts fram ligger som en tung filt runt historien. Att språket är viktigt för Nordenhök är tydligt men i det här fallet ligger det vackra men något trögflytande språket i vägen för berättelsen och känslan för personerna. Jag blir inte engagerad i dessa människor som skissas fram utan fastnar i ord och formuleringar som verkar så genomtänkta att de tar större plats än själva handlingen. Visst finns här en lite kvävande känsla och en berättelse som berör till en viss grad men figurerna blir för mig blodlösa och uppdiktade.
Kanske är debutantens starka vilja som lyser igenom och tar fokus. Viljan att lyckas skriva en bländande bok finns mellan raderna men jag tror inte att den tänkta läsaren är den vanliga deckarköpande publiken. Kanske är boken tänkt att vara lite svårtillgänglig. Här kan ordknarkande språkfantaster få njuta istället.
Det är lite som att försöka beskriva gamla svartvita fotografier med ord. Det blir distanserat och kanske är det meningen. Det är svårt att få sepia att bli technicolor och berättelsen kommer till läsaren som ett gult skimmer långt bortifrån. Som att bläddra genom en hög gamla fotografier på en vind, främmande ansikten blickar tillbaka och viskar tyst sin berättelse. Ibland blir bilderna som Nordenhök målar upp tydligare och skarpare framför allt i beskrivningar av miljöer och enstaka händelser. Det är nästan som om detaljerna får ta den största platsen. Likt minnesbilder eller drömmar där bara det lilla får skärpa medan helheten går förlorad. Dofter finns här och känslor lika så men för mig blir dessa dofter och känslor hela tiden någon annans. Boken i sin helhet lämnar mig som läsare ganska kall. Jag får ingen relation till de människor jag läser om och min promenad med Hanna Nordenhök lämnar jag bakom mig så fort jag slagit igen boken.
Anna Pettersson
