annasalfabet

Helena Von Zweigbergk, Anna och Mats bor inte här längre, Norstedts

Von Zweigbergks nya bok handlar om skillsmässa, om livsval och om familjeband. Den här romanen är ingen Nobelprisvinnare utan en enkelt skriven och ganska vardaglig bok om hur det är att mitt i livet behöva välja en varannanveckastillvaro där självförverkligande ska varvas med familjeliv. Inga stora teorier om livet och alltet kommer fram utan boken är mer skriven som en vardagsskildring av en typisk Sockholmsfamilj. Skriv vad du kan är ju något man säger och den här romanen är ett lysande exempel på detta. Von Zweigbergks författande rör sig i hemtama miljöer och bjuder inte på några överraskningar.

Anna och Mats bor på Söder i Stocholm med sina två barn. De är båda kulturarbetare och har levt tillsammans så länge att den andras ord inte längre behöver uttalas för att skapa irritation. När Annas pappa dör och det blir början till slutet för hennes äktenskap då hon bestämmer sig för att lämna ett förhållande som saknar passion. Mats är inte lika säker på att han vill överge Annas och hans förbund och ger Anna skuldbördan. Mellan makarna finns de två barnen som två skavsår för samvetet. Boken behandlar vad som händer med en familj när den plötsligt har blivit två. Två familjer som på samma gång förevigt kommer att vara en. De vuxna vill börja om och hitta passion i sitt liv igen men det är inte bara under barnveckorna som man älskar sina barn.

Trots att romanen inte har några direkta litterära kvaliteter finns det en lust i att få kika in i vanliga, om än fiktiva, människors liv. Det där behovet vi har av att spegla oss i andra och förfasas över andras kaotiska liv och moraliska dilemman blir uppfyllt i denna bok. En av bokens mer positiva aspekter är att den inte tar parti för någon. Både Anna och Mats får komma till tals och läsaren tvingas inte sympatisera med någon av dem. Det är en vänlig bok som är lätt att ta till sig och som kan läggas ner och tas upp igen. När vinterkylan tränger sig på är det här en bok att ta med sig upp i soffhörnan.En bra julklappsbok till mamma.

Anna Pettersson

Siri Hustvedt, Sommaren utan män, Norsteds

Deckarförfattarna undantaget är det så att kvinnliga författare läses av kvinnor och manliga författare läses också av kvinnor (och män). Siri Hustvedt har inte bara skrivit en bok som jag tror kommer läsas av mestadels kvinnor, hon har skrivit en bok om kvinnor. Inte en enda man får plats i den sommar som beskrivs i denna bok. Visst finns männen med där i bakgrunden som stoff åt hjärtesorger och tandagnisslan men deras betydelse är inte i någon mån så stor och viktig som den kvinnliga vänskapen och de vackra, vilda och veka damer som befolkar sidorna. Precis som titeln avslöjar är detta en bok där män får ta ett steg tillbaka.

Mia blir lämnad av sin make till förmån för en yngre kvinna. Uppbrottet orsakar ett sammanbrott och efter en tid på en psykavdelning söker sig poeten Mia till sin hemstad där hennes åldrande mor finns och där hon kan slicka sina sår. Den heta sommaren ger medelålders Mia en chans att återbesöka barndomen och blicka framåt mot ålderdomen. I olika skepnader kommer livets alla åldrar att finnas representerade och Mia får spegla sig i dem alla. För att ha något att göra under sommaren håller hon en skrivkurs för tonårsflickor och genom sin bekantskap med dessa flickor på väg mot vuxenvärlden minns hon sin egen ungdom och de spel som flickor spelar med varandra. Annars handlar Mias sommar mest om att läka och att minnas. För att veta var hon är på väg måste hon besöka de inre platser där hon en gång redan har varit. Att endast umgås med kvinnor blir både stärkande och renande för Mia som hittar sig själv i sitt möte med andra.

Hustvedt skriver på ett initierat och innerligt sätt om kvinnorna i sin bok. Texten svänger och far men kvar finns en känsla som löper som en stilla bäck genom boken. Sommaren är het, långsam och svettig och man kan riktigt känna hur flugorna surrar kring blommorna i rabbatten när man läser. Känslan av att kvinnor kan och finner styrka i varandra är dominerande och även om författaren kastar läsaren fram och tillbaka i Mias tankar finns där en tankegång att följa och en stil som aldrig tappas bort. Kanske är det inte en bok som man lägger ifrån sig mitt i ett kapitel och det är inte en bok där man vänder blad och undrar vad som ska komma härnäst. Det är en lugn text hon har skrivit Hustvedt. En bok som man gärna läser för sitt lugn snarare för att bli omruskad. Jag har inte lärt mig något nytt efter att ha läst Sommaren utan män men jag är nöjd endå för att jag fick följa med en stund.

Anna Pettersson