Bokstavstrogen.


...


Bläckfiskar och papperspirater


Böcker kan inte bara läsas...


Folket, februari 2012

Filmberätterskan, Hernán Rivera Letelier, Norstedts

Först kom tv, sedan video och idag är filmer bara ett par knapptryck bort. I takt med att dessa tekniska prylar och apparater har tagit ett allt hårdare grepp om våra liv har magin med de gamla och ofta väldigt vackra biograferna försvunnit. Den tid då man gick på bio för att få en glimt av världen utanför har sedan länge flytt men minnet av den surrande projektorn och doften av smöriga popcorn finns kvar.

I den här lilla pärlan till bok är veckans biofilm fortfarande familjens stora helgnöje. I den lilla chilenska gruvby där tioåriga Maria Margarita växer upp med sin far och sina tre bröder är biografen det enda fritidsnöjet som finns att tillgå. Filmerna som visas är den lilla verklighetsflykt som byn har att erbjuda. Tyvärr är det inte alla förunnat att ha råd med en inträdesbiljett. När Maria Margaritas alkoholiserade far inte längre har råd att bjuda sin familj på en biofilm till lördagen börjar en urvalsprocess bland barnen. Det barn som kan berätta om filmen de just sett för de andra på ett levande och övertygande sätt ska i fortsättningen få i uppdrag att gå och se filmerna. Lotten faller på Maria Margarita och snart är det fler som vill höra henne berätta om filmerna. Hon finslipar sitt berättande och snart ingår både sång och rekvisita i hennes repertoar.

Boken är en hyllning till gamla tiders muntliga berättande, en tradition som i vårt samhälle håller på att försvinna då vi istället för att berätta för våra barn placerar dem framför en tv eller ett dataspel. För mig är boken både nostalgi, exotism och samhällskritik. Författaren beskriver hur livet såg ut då han växte upp och han gör det genom en ung flickas ögon. Filmberätterskan blir en symbol för det gamla som i backspegeln ser aningen rosenskimrande ut men som nu har blivit till damm som sopas undan av nästa generation. Läs den här boken. Tolka den som du vill men ta dig en liten stund till att njuta av det lätta melodiska språket och en stunds nostalgisk verklighetsflykt.

 

Anna Pettersson


Februariböcker

Läser En dag och förundras över hur jag faller för denna romantiska lilla pärla. Undrar om filmen är lika bra?


Von Zweigbergk, Folket november 2011

Helena Von Zweigbergk, Anna och Mats bor inte här längre, Norstedts

 

 

Von Zweigbergks nya bok handlar om skillsmässa, om livsval och om familjeband. Den här romanen är ingen Nobelprisvinnare utan en enkelt skriven och ganska vardaglig bok om hur det är att mitt i livet behöva välja en varannanveckastillvaro där självförverkligande ska varvas med familjeliv. Inga stora teorier om livet och alltet kommer fram utan boken är mer skriven som en vardagsskildring av en typisk Sockholmsfamilj. Skriv vad du kan är ju något man säger och den här romanen är ett lysande exempel på detta. Von Zweigbergks författande rör sig i hemtama miljöer och bjuder inte på några överraskningar.

 

Anna och Mats bor på Söder i Stocholm med sina två barn. De är båda kulturarbetare och har levt tillsammans så länge att den andras ord inte längre behöver uttalas för att skapa irritation. När Annas pappa dör och det blir början till slutet för hennes äktenskap då hon bestämmer sig för att lämna ett förhållande som saknar passion. Mats är inte lika säker på att han vill överge Annas och hans förbund och ger Anna skuldbördan. Mellan makarna finns de två barnen som två skavsår för samvetet. Boken behandlar vad som händer med en familj när den plötsligt har blivit två. Två familjer som på samma gång förevigt kommer att vara en. De vuxna vill börja om och hitta passion i sitt liv igen men det är inte bara under barnveckorna som man älskar sina barn.

 

Trots att romanen inte har några direkta litterära kvaliteter finns det en lust i att få kika in i vanliga, om än fiktiva, människors liv. Det där behovet vi har av att spegla oss i andra och förfasas över andras kaotiska liv och moraliska dilemman blir uppfyllt i denna bok. En av bokens mer positiva aspekter är att den inte tar parti för någon. Både Anna och Mats får komma till tals och läsaren tvingas inte sympatisera med någon av dem. Det är en vänlig bok som är lätt att ta till sig och som kan läggas ner och tas upp igen. När vinterkylan tränger sig på är det här en bok att ta med sig upp i soffhörnan.En bra julklappsbok till mamma.

 

Anna Pettersson


Hustvedt, Folket November 2011

Siri Hustvedt, Sommaren utan män, Norsteds

 

Deckarförfattarna undantaget är det så att kvinnliga författare läses av kvinnor och manliga författare läses också av kvinnor (och män). Siri Hustvedt har inte bara skrivit en bok som jag tror kommer läsas av mestadels kvinnor, hon har skrivit en bok om kvinnor. Inte en enda man får plats i den sommar som beskrivs i denna bok. Visst finns männen med där i bakgrunden som stoff åt hjärtesorger och tandagnisslan men deras betydelse är inte i någon mån så stor och viktig som den kvinnliga vänskapen och de vackra, vilda och veka damer som befolkar sidorna. Precis som titeln avslöjar är detta en bok där män får ta ett steg tillbaka.

 

Mia blir lämnad av sin make till förmån för en yngre kvinna. Uppbrottet orsakar ett sammanbrott och efter en tid på en psykavdelning söker sig poeten Mia till sin hemstad där hennes åldrande mor finns och där hon kan slicka sina sår. Den heta sommaren ger medelålders Mia en chans att återbesöka barndomen och blicka framåt mot ålderdomen. I olika skepnader kommer livets alla åldrar att finnas representerade och Mia får spegla sig i dem alla. För att ha något att göra under sommaren håller hon en skrivkurs för tonårsflickor och genom sin bekantskap med dessa flickor på väg mot vuxenvärlden minns hon sin egen ungdom och de spel som flickor spelar med varandra. Annars handlar Mias sommar mest om att läka och att minnas. För att veta var hon är på väg måste hon besöka de inre platser där hon en gång redan har varit. Att endast umgås med kvinnor blir både stärkande och renande för Mia som hittar sig själv i sitt möte med andra.

 

Hustvedt skriver på ett initierat och innerligt sätt om kvinnorna i sin bok. Texten svänger och far men kvar finns en känsla som löper som en stilla bäck genom boken. Sommaren är het, långsam och svettig och man kan riktigt känna hur flugorna surrar kring blommorna i rabbatten när man läser. Känslan av att kvinnor kan och finner styrka i varandra är dominerande och även om författaren kastar läsaren fram och tillbaka i Mias tankar finns där en tankegång att följa och en stil som aldrig tappas bort. Kanske är det inte en bok som man lägger ifrån sig mitt i ett kapitel och det är inte en bok där man vänder blad och undrar vad som ska komma härnäst. Det är en lugn text hon har skrivit Hustvedt. En bok som man gärna läser för sitt lugn snarare för att bli omruskad. Jag har inte lärt mig något nytt efter att ha läst Sommaren utan män men jag är nöjd endå för att jag fick följa med en stund.

 

Anna Pettersson


Nordin, Folket september 2011

Sofia Nordin, Gå sönder, gå hel, Norstedts

 

I Gå sönder, gå hel ska Lena börja om efter ett sammanbrott. Livet har blivit för svårt och verkligheten för overklig så hon tar sig ett nytt alldeles vanligt namn och skapar sig ett normalt liv istället. Men mitt inne i det nya, normala och alldeles vanliga livet inser hon att fasaden börjar spricka. Lena som nu heter Anna och bor i villa med Volvo,vovve och de obligatoriska 2,5 barnen blir aldrig riktigt hel. Parallellt med historien om vem Lena en gång var löper berättelsen om Anna. Lena och Anna är samma person och varandras motsatser. Lena har en familj och en bakgrund medan den nya personen som hon har blivit är ett tomt ark papper som kan moduleras och skissas på tills det blir den perfekta Anna. Men att bli en lagom och alldeles normal medelsvensson är svårt när den perfekta lagompersonen egentligen inte finns.

 

Det är väldigt sällan som jag snubblar på en bok som verkligen drabbar mig men Nordins roman är en sådan. Den stannar kvar i mig och skaver. Själva läsningen är långt ifrån obehaglig men innehållet pulserar av återhållen ångest och skapar olust i läsaren. Författaren målar upp miljöer och händelser på ett detaljerat och känsligt vis där företeelser och karaktärer känns äkta på ett enkelt och okonstlat vis. Så enkelt och målande är historien skriven att det känns så verkligt att det blir obehagligt och nästan irriterande nära. Smutsen känns smutsig, vätan känns blöt och det rena och till synes normala blir bländande i kontrast till det sjuka.

 

Lenas liv berättas inte till fullo men mellan raderna anas stora sprickor och förträngda minnen. Bakom det som sägs och skrivs i boken lyckas Nordin gömma en helt annan historia om hemlöshet, rotlöshet och psykisk sjukdom. Där lämnar författaren oss. När jag precis börjar skönja en ljusning eller en förklaring till allt det söndertrasade i Lenas liv är boken plötsligen över och jag tvingas tänka efter själv. Precis som en god författare ska göra har Nordin lyckats skapa berättelsen i mig och hon har gett mig bilder och tankar som går utöver de svarta orden på de vita sidorna i boken.

 

Anna Pettersson


Folket, oktober 2011, Kerstin Torvall

Dagarna med Kerstin, Åsa Mattsson och Caroline Roosmark, Norsted

 

Kerstin Torvall var författare och konstnär. En kvinna med karisma och en färgstark personlighet som upprörde många och berörde de flesta. Om ni inte har läst hennes böcker eller sett hennes modeteckningar känner ni kanske igen henne som den där kulturtanten med en egen stil och kaxig uppsyn.

Fotografen Caroline Roosmark var en av Kerstin Torvalls vänner. Tillsammans med journalisten Åsa Mattson har hon nu gett ut en intervju- och fotobok om Torvall. Boken är rak och skildrar människan Torvall snarare än en glassig mediabild av henne. Efter att ha läst boken får jag känslan av att Kerstin Torvall, förutom att vara en kontroveriell författare, var en kvinna som det inte kan ha vara lätt att leva med. De i hennes närvaro tvingades leva med en krävande äldre dam som svängde kraftigt i humöret. Konstnärinnan ville ha sin beskärda del av uppmärksamheten och om inte världen kretsade kring henne för en stund så blev humöret svart. Men när Torvall skulle skriva eller ställa sig på en scen sprudlade hon plötsligen av liv igen.

Det finns ju en myt om konstnären som en lidande känslomänniska som måste våndas för att kunna skapa och vars plats i samhället är som en skrattspegel för mänskligheten. Denna nidbild av konstnärssjälen har Torvall slukat med hull och hår. Men kanske är det just det att Torvall var för mycket av allt som gör henne så fascinerande. Hon tillät sig själv att vara konstnärinnan med stort k. Hon vågade. I sitt författarskap var hon också modig. Hon lät kvinnors köttliga lustar få en röst och hon skämdes aldrig.

Boken om Kerstin Torvall ger fler bilder av hennes personlighet. Åsa Mattsons intervjuer ger läsaren en kärleksfull men komplex bild av en äldre dam med krämpor och våndor som det var svårt att tycka om men lätt att älska. Samtidigt får läsaren Roosmarks vackra bilder till livs. I dessa ser författarinnan ut att vara en glödande och livsnjutande kvinna i sina bästa år. När Mattson tecknar bilden av hur Torvall med käpp och fötter som inte lyder blir stöttat hela vägen fram till parkbänken visar fotografierna en helt annan bild av en glädjestrålande och färgstark dam. Dessa två bilder kompletterar varandra och jag som läsare blir både glad och berörd av prsonen Kerstin Torvall.

 

Anna Pettersson


Uri, Folket september 2011

Helene Uri, Den rättfärdige, Norstedts

 

Vad händer när man får reda på att den man man älskat har levt ett liv fullt av lögner och hemliga kärleksaffärer? Börjar man kanske ifrågasätta alla minnen man har av den personen? Jag skulle nog börja undra över vad som var genuint och äkta och vad som bara var en del av lögnen. Den rättfärdige är en bok som får läsaren att fundera över frågor som dessa.

 

Karsten Wiig är en stilig karl. Inte snygg kanske, medelålders med begynnande flint. Det är dock något visst med Karsten. Kvinnor dras onekligen till honom. Kanske är det ögonen, den sugande och intelligenta blicken. Marianne drogs också in i den där blicken då i början. Men nu, efter två barn och ett äktenskap fyllt med vardagsbestyr vet hon inte längre om hon attraheras av honom. Istället börjar Marianne ifrågasätta äktenskapet och en lögn från hennes sida får Karsten att bekänna sina otrohetsaffärer. När hela världen står på ända börjar Marianne tro att det kanske inte bara är andra kvinnor som Karsten har lagt sina händer på. Tittar han inte lite konstigt på de två döttrarna?

 

Den rättfärdige är skriven på ett enkelt men varmt vis. Uri fångar verkligheten och vardagen på ett gripande sätt och låter alla sina karaktärer ha en egen personlighet. Här finns inga hjältar och ingen får rollen som den onda istället visar författaren hur vi i verkliga livet har svårt att skilja på lögner och sanningar både inom oss själva och hos andra. Boken ger oss heller inga enkla svar. När sista sidan är vänd funderar jag fortfarande över vem jag ömmar mest för. Alla i Uris persongalleri är äkta varma människor och alla har de befläckade samveten. Jag gillar den här boken. För enkelheten i språket och för att jag tror på och känner för bokens invånare. Det är långt ifrån en feelgood-roman men jag tycker om den.


Folket augusti 2011, Engfors

Rickard Engfors, Allt eller inget, Norstedts

 

Minns ni dragshowgruppen After Dark? Under en tid på nittiotalet förgylldes gruppen av en ung ny stjärna vid namn Rickard Engfors. Han var då den glittrigaste, smalaste och snyggaste mannen som någonsin stått på en svensk scen i kvinnokläder. Han hade lyckats. Några år senare är Engfors en man med en mängd järn i elden. Han är en inflytelserik del av schlagersverige och kan kalla många Hänt Extra-kändisar sina vänner. Då, mitt i all framgång, kommer bakslaget. Engfors drabbas av panikångest något som han tvingas leva med. År av festande och intensiva perioder av arbete hade tagit ut sin rätt och multitalangen Engfors hade blivit så sjuk att han inte längre kunde lita på att hans kropp skulle hålla ihop.

 

Allt eller inget är en lättsam självbiografi om ett allvarligt ämne. Kapitlen i boken inleds med bilder som utgör språngbrädor till texten. Boken fungerar mer som en offentlig dagbok och det kan få sin förklaring i slutet av boken där författaren hänvisar till sin blogg. Här blandas anekdoter av mer lättsam karaktär med mer innerliga personliga funderingar kring livet och den egna personen.

 

Jag vet inte om författaren har blivit ombedd att skriva om sitt liv eller om skrivandet har varit en del i jakten på självinsikt men jag som läsare funderar lite över varför jag fortsätter läsa trots att varken Engfors eller hans karriär har intresserat mig tidigare. Svaret ligger kanske i den nyfikenhet som vi alla verkar ha till andra människors liv. Att Engfors är en offentlig person, eller kändis, räcker dock inte för att göra boken intressant. Visst kan du läsa boken om du själv lider av panikångest då det finns mycket man kan känna igen sig i men inramningen är lite för glamorös för att ge boken någon riktig tyngd. Det är som om författaren har fått för sig att alla vanliga människor tror att celebriteter är övermänskliga. Han försöker ständigt övertyga läsaren om att även en fantastiskt glittrig person som han själv kan ha problem.

 

Trots mina reservationer inför bokens litterära kvalitet önskar jag herr Engfors all lycka i livet. När sista sidan är läst har jag lärt mig lite mer om artisten och jag ser en ganska sympatisk person bakom orden. Jag hoppas att skrivandet har haft en renande effekt. Nästa gång önskar jag mig en roman med självbiografiska inslag om livet som dragartist och om hur det ser ut bakom den schlagerscen som våra mest folkkära artister beträder.

 

Anna Pettersson


Folket 08 2011

Inger Frimansson, Det kalla landet, Norstedts

 

Var du en av dem som läste Inger Frimanssons bok Råttfångerskan? Nu kommer den fristående fortsättningen Det kalla landet. Har ni inte läst Råttfångerskan fungerar den här boken utmärkt som spänningsroman men att ha läst den tidigare boken ger en förförståelse och ett djup som skulle ha saknats annars. Det kalla landet tar vid där Råttfångerskan slutade. Råttfångerskan följde till stor del en ensam och isolerad kvinna vi namn Roses tankar men i den nya boken av Frimansson har fokus skiftat från den kvinnan till Maria. Perspektivet har förändrats och här får vi följa med under en tid då ett antal människor tvingas rannsaka sina liv efter ett trauma.

 

Marias syster Ingrid har blivit inspärrad i en källare av en psykiskt sjuk kvinna. När Ingrid hittas vid liv men illa tilltygad både fysiskt och psykiskt kan Maria endast tänka på hämnd. Kvinnan som utsatt Marias älskade storasyster för detta hemska är Rose, Ingrids makes förra fru.

 

Boken är en thriller som följer människor i kris från insidan. Här får vi möta människor vars liv vävs samman men där trådarna i väven slits till bristningsgränsen och vill gå av. Alla de som någon gång har vandrat in i Roses liv har ett komplicerat förhållande till henne och till andra som berörts av henne och alla har de sina egna kors att bära. Boken är är tillgänglig och snabbläst. Frimansson är en god berättare som skildrar vardagsliv och den vanliga människan på ett trovärdigt och insiktsfullt vis. Författaren väljer att följa sina huvudkaraktärers tankar och känslor ur ett inifrånperspektiv som synliggör människans förmåga att se en händelse på olika sätt beroende på vem man frågar.

 

I den här boken är det vanligheten jag tycker om. Man kan som läsare sätta sig in i huvudkaraktärernas tankar och får fundera över hur man själv skulle reagera i samma situation. Eftersom jag som läsare känner igen mig i miljöer och livsstil är steget inte långt mellan fiktion och verklighet. Kanske skulle Frimansson även hållit händelserna vanliga. Grymheten och ondskan som visar sig hos alla och otäcka händelser som staplas på varandra gör vissa delar av boken ganska svårsmält. Jag hade nöjt mig med de slitningar som kom inifrån så hade de yttre händelserna gärna fått hålla sig så normala att man fick fortsätta undra vad som låg och pyrde under ytan.

 

Anna Pettersson


Dunster Castle.


England i juni.


Om

Min profilbild

En bokmals funderingar.

RSS 2.0