Uri, Folket september 2011
Helene Uri, Den rättfärdige, Norstedts
Vad händer när man får reda på att den man man älskat har levt ett liv fullt av lögner och hemliga kärleksaffärer? Börjar man kanske ifrågasätta alla minnen man har av den personen? Jag skulle nog börja undra över vad som var genuint och äkta och vad som bara var en del av lögnen. Den rättfärdige är en bok som får läsaren att fundera över frågor som dessa.
Karsten Wiig är en stilig karl. Inte snygg kanske, medelålders med begynnande flint. Det är dock något visst med Karsten. Kvinnor dras onekligen till honom. Kanske är det ögonen, den sugande och intelligenta blicken. Marianne drogs också in i den där blicken då i början. Men nu, efter två barn och ett äktenskap fyllt med vardagsbestyr vet hon inte längre om hon attraheras av honom. Istället börjar Marianne ifrågasätta äktenskapet och en lögn från hennes sida får Karsten att bekänna sina otrohetsaffärer. När hela världen står på ända börjar Marianne tro att det kanske inte bara är andra kvinnor som Karsten har lagt sina händer på. Tittar han inte lite konstigt på de två döttrarna?
Den rättfärdige är skriven på ett enkelt men varmt vis. Uri fångar verkligheten och vardagen på ett gripande sätt och låter alla sina karaktärer ha en egen personlighet. Här finns inga hjältar och ingen får rollen som den onda istället visar författaren hur vi i verkliga livet har svårt att skilja på lögner och sanningar både inom oss själva och hos andra. Boken ger oss heller inga enkla svar. När sista sidan är vänd funderar jag fortfarande över vem jag ömmar mest för. Alla i Uris persongalleri är äkta varma människor och alla har de befläckade samveten. Jag gillar den här boken. För enkelheten i språket och för att jag tror på och känner för bokens invånare. Det är långt ifrån en feelgood-roman men jag tycker om den.
