Folket april 2011
Philippe Claudel, Monsieur Linh och den lilla flickan, Norsteds
Herr Linh kommer med båt till en hamn i en stad. Han är flykting och hamnar i en förläggning tillsammans med ett par familjer som har kommit från samma land. Med sig har Linh en flicka, det enda bandet till den egna familjen som alla har dött i kriget i hemlandet. Han har levt på landsbygden och nu är han ensam med den lilla flickan i en främmande stad där ingenting luktar som det ska och där han inte förstår språket. Han är gammal och rädd men kämpar för att överleva och förstå sig på var han har hamnat, om inte annat så för det lilla barnets skull.
Det har är en nätt liten bok på 144 sidor som tar stor plats i mitt hjärta. Vissa böcker fastnar bara och den här sträckläste jag. Det är inte så mycket det som skrivs som gör att boken får sådant utrymme i mig utan allt det som finns mellan raderna. En hel berättelse vecklas ut i i det som inte skrivs och jag som läsare får vara med och fylla ut historien med alla mina egna erfarenheter och känslor. Här nämns inga namn på platser och inga historiska händelser tar utrymme från berättelsen. Staden som Linh hamnar i har inget namn och inga monument eller byggnader avslöjar den. Författaren litar till fullo på att jag som läsare har varit i en stad och sett bilder från platser långt borta där kriget har slagit sönder hela byar.
Claudel skriver med en enkelhet som gör boken lättläst men bakom det enkla finns en stor komplexitet. Här skrivs ingenting på läsarens näsa som det ibland kan göra i dåliga deckare utan författaren målar upp en bild som i läsarens huvud förvandlas till 3D. Claudel har belönats med Svenska Deckarakademiens pris för en av sina tidigare romaner och denna bok kan också läsas som en deckare. Eller som en liten söt historia bara. Ja, ni ser, nu har jag läst ut boken och kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad för slags bok det är. Ska jag beskriva de faktiska orden på bladen i boken eller allt det som viskas däremellan?
Anna Pettersson
