Folket 2010 04, Martin Engberg
Martin Engberg, Stjärnpalatset; Norstedts
I en inte alltför avlägsen framtid är årstiderna inte längre fyra och en ny istid står för dörren. Detta scenario verkar varken otroligt eller avlägset när jag i slutet av april, efter en iskall och snötäck vinter, tittar ut genom fönstret och ser hur flingor av iskristaller faller ner och färgar hustaken vita.
Martin Engbergs bok är en science-fiction berättelse om människans rädslor och starka vilja att överleva. Sci-fi genren har i alla tider försökt skildra hur världen kommer att se ut bortom våra mest skrämmande fantasier. I mitten av förra århundradet var det rymden som anföll medan vi idag blir rädda av tanken på hur vår miljö kommer att skada oss i framtiden. Genren finns till för att bearbeta våra rädslor och för att visa oss de världar vi inte hinner drömma oss till i våra hektiska vardagsliv. I Stjärnpalatset är dystopin kall och mörk med inslag av sekten instängdhet.
Bokens huvudperson Katharina har alltid vetat om att hon är utvald. Hon lever med sina föräldrar på den svenska landsbygden i ett landskap som mest av allt påminner om en avfolkningsbyggd i fjällvärlden. Istiden kommer närmre och snart består livet av en enda lång vinter men Katharina ska ge sig av för att kunna tillhöra de som överlever. Det av mänskliga händer skapade växthus hon hamnar i visar sig snart vara ett öde värre än att bli begravd av isen. I denna nya värld är det vanligaste färdmedlet luftskepp och vetenskapsmän har hittat sätt att få växter och människor att överleva genom att utvinna energi ur jorden. För att övertyga dem som befinner i denna förvridna verklighet om att det är en bra idé skapas en religion kring idéerna om mänsklighetens överlevnad som har sektens alla kännetecken.
Engberg skriver på ett tillgängligt sätt och blandar bekanta miljöer och företeelser med sin fantasivärld. Precis som genren föreskriver handlar boken om våra rädslor, en miljöförstörd värld där naturkatastrofer tar över och att hamna i klorna på en sekt för att lyckas överleva. Här finns inslag av konspirationsteori och boken förmedlar en krypande känsla av att något är väldigt fel. Jag lämnar boken utan att riktigt förstå hela författarens värld eller tanken bakom den men är ändå glatt överraskad över att en svensk författare vågar sig på en genre som är besudlad av hundratals böcker som aldrig borde publicerats. När science-fiction är bra är det riktigt bra. Oftast lyckas genren när den står nära verkligheten som när Orwell skrev 1984 och fick rätt i så mycket av det han förutspådde. Efter den vinter vi har haft och de naturens nycker som har drabbat oss känns Stjärnkrigarens ramar nära vekligheten, tyvärr tappar Engberg bort mig när han når till det innersta i sin fantasivärld.
Anna Pettersson
