Folket 2009 11, Attila Bartis
Attila Bartis, Stillheten, Nordstedts
November ligger som en grå blöt filt över landet när jag slår mig ner i soffhörnet med Bartis bok Stillheten. Redan det enkla och anspråkslösa omslaget talar om för läsaren att detta är en bok som inte kommer sälja sig med grälla färger och lättillgänglighet. Boken kräver sin läsare och det tar några sidor för mig att sjunka ner i språket och våga stanna där.
Som det rytmiska dunkandet av ett skramligt gammalt tåg genom ett öststatsland går ordens rytm genom sidorna. När jag läser känner jag närvaron av en skicklig författare och varje ord känns meningsfullt och uttänkt. Bartis som är född i Rumänien lever numer i Ungern och det är här som boken utspelar sig. I vissa fall kan en sådan här läsning kännas tung och lite svåråtkomlig men Bartis humor och lite bisarra ton gör läsningen spännande och njutningsfull.
I boken får vi genom författaren Andor Weérs tankar och skriverier stifta bekantskap med de människor som skapar betydelse i hans liv. Kärlek och hat står som närmast i förhållandet mellan familjemedlemmar och i boken visar författaren oss hur gränserna mellan dessa två känslor ständigt överskrids. Huvudkaraktären lever ihop med sin skådespelande mamma som efter sveket av sin dotter inte längre lämnar den överbelamrade lägenheten. Vardagen är enformig och full av hatiska meningsutbyten och mitt i denna instängda och något incestuösa situation ska Andor föröka finna sin egen väg genom livet. I Andors hjärna pågår en ständig kamp mellan dåtid och nutid och framtiden känns aldrig självklar för vare sig honom eller de i hans närhet. Läsaren får undra över vem ska först gå över gränsen mellan passion galenskap.
Författaren är en iakttagare av människor som med tydlighet visar upp hur lögner och instängdhet kan skapa galenskap och hat. Varje karaktär i boken är i sin vardaglighet något skruvad och alla bär på tunga bagage och hemligheter. Dessa kast mellan människans baksidor och en humor på gränsen till det morbida gör att jag som läsare slungas av och an i huvudkaraktärens innersta. Efter den initiala avogheten inför språket och den gråtrista bakgrunden lämnar boken mig till sist med ett vridet leende på läpparna och en önskan att snart igen få stifta ytterligare bekantskap med Bartis författarskap. Boken har för övrigt blivit film och är den lika skickligt utförd som boken kommer jag definitivt tycka om den.
Anna Pettersson
