Folket 2010 03, Marie Morin
Medan stormen drog fram, Marie Morin, Axplock
Det är en nätt liten bok med mjukt omslag jag håller i min hand. Vid första anblicken ser boken mer ut som kurslitteratur eller en längre skrivelse från en statlig myndighet, men detta är Marie Morins andra roman. I bokens 147 sidor får vi följa med under en stormig vinterhelg i en sommarstuga.
Vi får följa med under mötet mellan en man och en kvinna ur två generationer. Den äldre mannen i berättelsen har under en stormig vinterkväll villat bort sig både bildligt och bokstavligt talat. Under sin irrfärd råkar han på en stuga där en yngre kvinna sitter skyddad från stormen och funderar över sina livsval. Stormen blir i boken en metafor för de känslovindar som drar genom det udda paret då de under ett par dygn är utelämnade åt stormen och varandra. Ovädret letar sig in i deras tankar och slår ut de försvarsmurar som de båda har byggt upp kring sig. Genom att tvingas komma nära en total främling lär de snabbt känna varandra och också sig själva.
Marie Morin skriver på ett enkelt sätt utan onödiga krusiduller och ordvrängningar. Om boken höll sig till att bara lära känna huvudkaraktärerna skulle den ha vunnit mitt gillande men tyvärr ger sig Morin inte in särskilt djupt i mannens och kvinnans psyke utan avslutar lite abrupt på ett väntat och lite för enkelt sätt.
Denna lilla bok kallas roman men det är mer av en lite längre novell som skulle passa som följetong i ett kvinnomagasin som Allers eller Hemmets Journal. Såg jag den på hyllorna hos bokhandlarna skulle jag tyvärr inte ge den en andra blick, omslaget är för ointressant utformat för att locka mig att ens lyfta upp den och läsa på baksidan. Jag hoppas dock att boken får sina läsare då mindre kända författare på små bokförlag bör få sin plats i solen.
Anna Pettersson
