annasalfabet

Agneta Sandberg, Hycklarnas afton, Axplock

Agneta Sandbergs samtidsroman Hycklarnas afton handlar om fyra kvinnor och deras vänskap. Det är en snårig historia om vänskap och svek där kvinnornas bakgrunder och framtid ska redas ut. Framför allt handlar boken om några kvinnor i den ålder då man står mitt i livet och ska välja väg. Det är den tid då man förhoppningsvis har hittat sin personlighet och står för den man är innerst inne. Kanske är den där personen som man, efter ha levt lite, vet att man är inte samma person som man projicerar på världen?

I Hycklarnas afton blir det tydligt att man kan hitta kraften att visa sitt rätta jag i sitt kvinnliga nätverk. Vänskapen kan hjälpa en att förverkliga sig själv och den kan vara en tillflyktsort så man känner sig instängd i sina tidigare val. Är det verkligen det här jag vill göra resten av mitt liv? Är det verkligen den här människan jag vill spendera mina dagar och nätter med? Dessa frågor tar man ofta med sig till sina vänner i vilkas trygga famn man kan vrida och vända på argumenten. Men kan man verkligen lita på vänskapen när allt man har gemensamt är just vänskapen? Den här boken får läsaren att tvivla på väninnornas lojalitet och när en mans död får vänskapsbanden att lösas upp i knutarna vet man inte längre vem som talar sanning och vem det inte går att lita på.

Sandberg skildrar på ett trovärdigt sätt ett skede i några Stokholmskvinnors liv. Hon behandlar vänskap och livsval på ett självklart och realistiskt vis. Den chick-lit som för tio år sedan handlade om att hitta den rätta och att välja karriär har idag övergått till att handla om vad man ska göra när man har skaffat karriären mannen och barnen. Detta tema finns alltså också i Sandbergs bok och den är på många sätt skriven i chick-lit-genren, av en kvinna och för kvinnor. Det som tyvärr inte riktigt fungerar med boken är de fyra kvinnornas olika röster som tyvärr blir för lika. När jag har läst ut boken och jag har följt fyra kvinnor som alla är skrivna i jagform är jag fortfarande förvirrad över vem som var vem. Författarens egen röst blir för stark och hennes sätt att skriva om och beskriva de olika kvinnorna blir trots upprepade referenser till utseendet för lika. Kanske är det delar av sig själv författaren beskriver i de olika kvinnorna för jag får faktiskt känslan av att väninnorna i själva verket är en och samma person.

Anna Pettersson