Folket 2009 08, Inger Frimansson
Inger Frimansson, Råttfångerskan, Nordstedts
Vad skulle krävas för att göra mig till en mördare? Hur hårt måste jag pressas för att gå övergränsen och ta en annan människas liv? Det är frågor som man ofta ställer sig då man läser deckare. I Inger Frimanssons nya bidrag till deckarhyllan är det inte långt för en till synes fullt fungerande människa att nå den där gränsen och kliva över den.
I centrum för berättelsen står två medelålders kvinnor som lever med samma glädjeämnen och bekymmer som de flesta av oss. Författaren skriver nära sig själv och skildrar på ett naturligt och insiktsfullt sätt tankar och känslor hos kvinnor som med ett liv av känslomässigt bagage försöker forma sin framtid. Självklart är det till syvende och sist en man som får dem att vackla och förlora tron på sin egen styrka och förmåga. Mannen med stort M har en sista önskan som blir upptakten till ett passionsbrott.
Bokens miljö är ett vardagsgrått Stockholmsområde. I våra antihjältinnors huvuden har livet sprungit förbi dem och båda kvinnorna känner sig förrådda av samma man som nu ligger för döden. Mannen i deras liv har runnit dem mellan fingrarna och ansiktsfåror och fettvalkar gör sig påminda. Båda har de blivit svikna men på olika sätt. Trots att dessa kvinnor borde vara till freds med sig själva och sina karriärer finns det en inneboende ensamhet som får större plats ju längre in i deras psyke vi tar oss genom boken.
Frimansson skriver på ett tillgängligt och gripande sätt utan att falla ner i deckargenrens klyschor. Här finns inga hjältar och inget lyckligt slut, inga tuffa kriminalare eller smarta gåtlösare. Hon har skapat en thriller utan några som helst fantastiska inslag som ändå lyckas hålla läsaren intresserad. En bladvändarbok som inifrån visar oss ett mycket troligt och vardagsnära brott.
Anna Pettersson
