Folket 2010 05, Anton Westman
Anton Westman, Fjärde torsdagen i november, Tusculum förlag.
Westmans andra roman är en liten nätt historia om de vänskapsband som knyts i mellanrummet mellan barndom och vuxenliv och som kommer att forma ens personlighet. Vi har väl alla haft en grupp vänner som stått oss nära i tonåren och som följer oss genom livet. Att konfronteras med sin historia är inte alltid så lätt och då vi alla förändras på vår väg genom livet måste också våra förhållanden göra det. Som ung och naiv lovar man sina vänner evig trohet och det bildas pakter och band som man tror aldrig ska gå av. I boken sätts gamla löften och drömmar på prov.
Bokens titel syftar till den amerikanska högtiden Thanksgiving som sker varje år i slutet av november. Berättelsens huvudperson Jörgen åker under tacksägelsehelgen tillbaka till sina vänner i staden där han en gång var utbytesstudent. Resan tillbaka blir både smärtsam och lärorik. I mötet med sina gamla kamrater återupptäcker Jörgen vem han en gång var och vem han ville bli. Livet blir inte alltid som man tänkt sig och trots att Jörgen idag arbetar som läkare och i andras ögon är framgångsrik påminner hans vänner honom om att den valda yrkesbanan kanske inte är det som han egentligen drömmer om.
Trots att bokens vänskapstema känns allmängiltigt och känslosamt räcker det inte hela vägen. Författaren har placerat berättelsen i USA och jag skönjer ett politiskt budskap men det är diffust och jag förstår aldrig vad Westman vill förmedla men sin roman. Boken känns tunn och författaren som har försökt bygga texten på dialog har inga synonymer till ordet sa i sitt vokabulär. Jag lämnar boken utan att ha blivit berörd på något plan. Det är en skaplig berättelse som är skriven utan känsla eller variation. Romanen är ungefär 150 sidor lång och när jag läst sista sidan kände jag mig färdig, fler sidor fyllda med sa hade jag nog inte klarat av.
Anna Pettersson
